torsdag, december 24, 2009

måndag, december 21, 2009

Sara Granér är min nya idol.





"Res har tipsen!"

Jag letade lite flyg till New York när jag upptäckte den här artikeln på Expressen. Så jag klickade, redo att girigt suga i mig alla fina tips på hur man hittade bra biljetter. Artikeln bestod av ett läsarbrev, en Sanna undrade hur man fick tag i billiga New York-biljetter i augusti och fick följande svar:

"Det är ungefär som att fråga ”När gör jag ett klipp på börsen?” Nästan omöjligt att besvara alltså. Grundregeln är att det är bättre att boka tidigt än sent, å andra sidan kan det dyka upp kampanjer som gör att biljettpriserna plötsligt går ner."

Tack för dessa ovärderliga tips.

måndag, december 14, 2009

Taxihumor.

Imorse vaknade vi av någon anledning 08.30 istället för 07.00, så det blev lite brådis. Ringde taxi, men när den inte kom fort nog började vi gå mot bussen istället. Dock ringde jag upp taxibolaget igen för att avboka, ordentlig som man är:

”Hej, jag avbokar min taxi.”
”Neeeeeeeeeej!”
”Jo?”
”Nej!!!”
”Jo, vi har inte tid att vänta.”
”Du kan inte bara avboka sådär!”
”Det tror jag nog att jag kan...”
”Jag skojade bara. Tack för att du ringde.”

lördag, december 12, 2009

torsdag, december 10, 2009

Jag är inte säker, men jag tror att jag försöker le.

Lite som om AA Gill skulle ha kockmössa på sin bylinebild (utan vidare paralleller).

Diskbänksorealism.


Den holländske konstnären Zeger Reyers "The Rotating Kitchen" visas på utställningen "Eating the Universe" i Kunsthalle Düssedorf. Den började snurra den 27 november och kommer att fortsätta till den 28 februari nästa år. Hade även velat se den med en fastmonterad kamera. Det hade inte varit dumt.

tisdag, december 08, 2009

Hittade nya numret av Intramuros på lunchen, med Jasper Morrison-special. I slutet av 1993 ringde jag honom för att fråga vad som hade varit bäst med året som gått och vad han var mest trött på. På den senare frågan svarade han "Den här typen av intervjuer".

måndag, december 07, 2009

Det här var en bra äcklig annons.

Skäggiga nöjda trynen.

När blev svenskan ondskans och mörkrets språk? Jag upptäckte nyligen det ryska folkmetalbandet Svartby med bandmedlemmarna Giftsvamp, Lindwurm, Torhall, Hök och trummisen Somna. Men det allra lustigaste med Svartby är att de sjunger på svenska trots att de uppenbarligen inte är helt på det klara med vad de sjunger, bara att det (tydligen) låter ondskefullt. Svartby har släppt femspårs-EP:n Tomte och fullängdaren Kom i min kittel. Jag har inte hunnit lyssna på någon av låtarna och är inte säker på att jag vill det heller, men låttexterna som finns att läsa på deras hemsida är fantastiska. I låten med den skräckinjagande titeln Hemska små båtar sjunger Torhall:

Som rovdjur i strandgräset
Hemska små båtar seglar
Skäggiga nöjda trynen
Tittar ut bord


Otäcka Skada över ER!! inleds med

För mord av furor och granar
Åke den vedhuggare
Var dömd till häxors
Utvald hämnd - till skada!
Hans dötter ser han
Som krokiga hemska trollen
Hackade dem som kål
En tjej flydde bort i skogen


Och där någonstans tappar de mig. Jag förstår verkligen ingenting. Mer än att Giftsvamp och de andra verkar förbannat arga, på oren svenska.

fredag, december 04, 2009

Flabbfest.

På redaktionen skrivs det just nu på ett reportage om skrattets historia och dess inverkan på människans hälsa. Det får mig att åkalla minnet av en egen, högst bisarr skrattincident.

Härom året var jag inbjuden att delta i en paneldebatt tillsammans med Lydia Capolicchio och Katerina Janouch under ledning av Sveriges egen ghostbuster Malin Berghagen. Temat var ”Tid med barn” och arrangör var Hasseluddens Yasuragi.

Innan vi satte igång klev en liten tärd kvinna i kimono fram.
”Först lite skrattyoga”, sade hon och vi ställde oss i ring tillsammans med åhörarna (som inte var mer än sju-åtta personer).
Och så började vi skratta på befallning. Vi hade aldrig träffats förut. Ingen sade något som rent logiskt kunde orsaka skratt. Ändå skrattade vi. Det hela lät fullkomligt sinnessjukt.
Tre gånger i mitt liv har jag allvarligt önskat att någon dödade mig där och då. Detta var alla tre.

Den kvällen duschade jag mycket länge.


Jag minns ett radioreportage för flera år sedan. Man hade i smyg spelat in en gudstjänst med Livets Ord. En inbjuden gäst från USA fanns där och predikade. Ulf Ekman översatte åt församlingen vad som sades och när gästen berättade något som var avsett att vara roligt sa Ulf till åhörarna: ”Nu berättade han någonting roligt så nu vill jag att vi skrattar allesammans”. Och så började hela den hjärntvättade massan att skratta på befallning. Det var något av det obehagligaste jag hört sedan Helle Kleins stämma första gången nådde mina öron.

Därför blir jag illa till mods när jag hör talas om en sådan sak som Världsskrattardagen. För mig har skrattet enbart blivit synonymt med manipulation, tvång och ångest. Att en sådan förtryckande aktivitet ska ges en hel dag varje år känns närmast beklämmande.

Världsskrattardagen firas den första söndagen i maj och runt om i världen finns närmare en miljon galna anhängare. De första åren i Sverige höll man till på Sergels Torg under mottot ”Skratta på plattan”, mitt bland missbrukare och panflöjtsindianer. Skulle väl vara den bisarra synen av forcerad glädje kombinerat med yttersta misär som fick en att dra på smilbandet i så fall.

Sofia Sjöblom Herrlander är certifierad skrattinstruktör och är, tillsammans med nätverket ”Skratta i Stockholm”, en av initiativtagarna bakom Världsskrattardagen. Enligt henne skrattar vi till i snitt sex gånger per dag medan man på femtiotalet dagligen flabbade loss i över en kvart. I Stockholm finns ett flertal skrattklubbar för de som inte kan hålla sig till nästa världsskrattardag. Oftast träffas man en kväll i veckan och dropin-skrattar tillsammans. Efter att ha betalat avgiften börjar man med hälsningsskrattet för att sedan avancera via vad man kallar lejonskrattet, mobilskrattet, geléskrattet, pingvinskrattet och motorbåtsskrattet.

Läkaren Olof Fröberg är styrelseledamot i Nordiska Sällskapet för medicinsk humor. Han hävdar att skrattet är den enda medicin som inte ger några negativa biverkningar, utom möjligen att man kan skratta tills man kissar på sig. Det kallar jag en sann källa till glädje.

Eller som Henrik Schyffert en gång sa: Ett gott skratt förlänger livet, såvida man inte är diabetiker – då är insulin att föredra.

torsdag, december 03, 2009

Min skolboksdebut närmar sig...

För två månader sedan fick jag ju ett mail från Natur & Kultur där man bad om att få använda ett utdrag ur en gammal artikel som jag skrivit härom året – att använda i läroboken Svenska i dag – Lärobok 8.

Igår hörde en Jenny Palm av sig från förlaget och jag lyckades förhandla mig till fem ex av boken utöver de svindlande 469 kronor (fördubblat sedan sist!) som utgår i honorar. Sedan fick jag ett mail med lite närmare beskrivning av hur min text kommer att användas:

"Hej Hannes!

Nu har jag fått tag på textredaktören som säger att din intervju kommer att ingå i kapitlet Tala. Hela artikeln kommer att vara med precis som den är och vi kommer att skriva vem som har skrivit den och vart den har publicerats direkt i anslutning till artikeln.

Det kommer även att tillhöra några uppgifter till artikeln. Bl.a. så kommer en elev få möjlighet att spela reporter och kommer då att läsa dina intervjufrågor. En annan elev kommer samtidigt att ”spela” Björn Gustafsson och läser då svaren i artikeln. En annan övning som ingår är att eleverna får spela upp sin intervju för varandra i klassrummet.

Som jag sa per telefon så riktar sig alltså läromedlet till högstadieelever och vi hoppas förstås att du vill medverka."

Högstadieelever runt om i landet kommer alltså att slåss om att få spela mig! Fantastiskt är bara förnamnet.

onsdag, december 02, 2009

Såg en kul film idag med Jeff Bridges i Big Lebowski-comeback, George Clooney i Bruno Wintzell-hår och Ewan McGregor lika träaktig som vanligt.

LYN CASSADY: But before I could leave Larry arranged one last parting gift. It was the Dim Mak.

BOB: The Dim Mak?

LYN CASSADY: The Dim Mak. The Quivering Palm. The Death Touch. It's like this legendary, martial arts move. It was forbidden in the New Earth Army. Larry had got it from a mailorder book.

BOB: What does the Death Touch do?

LYN CASSADY: It kills you Bob. With one touch.

BOB: Jesus.

LYN CASSADY: There's a story that Wong Wifu, great Chinese martial artist, had a fight with some guy and had him beat when the guy gave him this light tap, and Wong looked at him and the guy just nodded. That was it. He'd given him the death touch and Wong died.

BOB: Then and there?

LYN CASSADY: No. Eighteen years later. That's the weird thing with Dim Mak – you never know when it's going to take effect.

tisdag, december 01, 2009

måndag, november 30, 2009

Förlåt mig, sörjande bandit.

Du som enligt Site Meter (besöksverktyget jag använder) tydligen hittade till min blogg genom att söka på ovanstående – förlåt om du blev besviken. Jag antar att du hamnade hos mig på grund av min gamla artikel om dödsannonsers formuleringskonst där orden "dikt", "kriminella" och (inte helt otippat) "dör" förekommer. Men för att inte gå helt lottlös bjuder jag på den här som ett förslag:
"En liten buse kom, log och vände om."

lördag, november 28, 2009

Bästa sortens pressreleaser.

På höger långfingertopp har jag ett två centimeter långt ärr som jag fick efter att jag på en Konstfacksfest för femton år sedan just skulle till att hångla med Lotta och lutade ena handen mot en kopiator som visade sig ha en trasig glasskiva så att jag skar upp ett djupt jack i fingret som såklart började blöda ymnigt vilket fick folk i närheten att komma och bistå med pappersservetter att hjälpligt stoppa blodflödet med.
Vi sågs aldrig mer.
Nu i veckan budade hon över en trälåda rättvisemärkta australiska viner som hon tyckte att jag skulle prova och kanske skriva om. Så nu gör jag det – det vita var i strävaste laget, det röda var fenomenalt.

fredag, november 27, 2009

Hey Maracarena!

Vi har diskuterat maracas här på redaktionen. Det har nämligen visat sig att det heter "en maraca" och "flera maracas". Sinnesjukt, men sant.

Eddie Izzard pratade vid ett tillfälle om hur det ofta är så att saker och ting som är tuffa i ental blir direkt fåniga i par. Som hos sjörövare. Papegoja på ena axeln: coolt. Papegoja på båda axlarna: tramsigt. Samma sak med träben och lapp för ögat.

Men med maracas måste jag hävda att det råder omvänd ordning. Man ser sällan en ensam maraca, och om man skulle göra det hade man förmodligen fått känslan av att någonting fattades – maraca nr 2.

Men så finns det alltid de som ska vara värst. Se på bilderna av Robert Plant här nedanför. Fyra maracas. Varför? För att han kan.
För att han är Robert fucking Plant.


tisdag, november 24, 2009

söndag, november 22, 2009

Roy Andersson i Vellinge.

Urban Anderssons fotografi i dagens Aftonbladet är en snygg hommage till Roy Andersson (eller snarare István Borbás). Illustrerar Lena Sundströms reportage från Vellinge ("Kan vi bli ett land av hat?").

lördag, november 21, 2009

fredag, november 20, 2009

"Vill du ha ett glas vatten innan du går?"

DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbings förslag på subtil replik när man vill att ens gäster ska gå hem. "Bussen går kl 21.15" är ett annat av hennes tips.

torsdag, november 19, 2009