tisdag, juni 26, 2007

Nu flyttar jag.

Jag har flyttat till Nöjesguiden. Ses där.

torsdag, juni 21, 2007

Mail från en mor.

Hej!

Igår kom Monica och Ville hit. Kommer du ihåg dem? Ett äldre par från Bromma som var vänner till din farmor.

Ialla fall. De är över 80 år och bilar till sydfrankrike varje år och är där sådär 7 veckor.

De bodde på ett hotell i Tyskland som en självmördare körde rakt in i. Han landade i matsalen där bilen exploderade. På vägen in körde han in i deras bil som Ville hade varit i 10 minuter tidigare. Den blev förstörd den med. Så nu kom de hit i hyrd bil.

Min kompis Eva kan sköta din bokföring och deklarera åt dig. Du kan ringa henne. Hon fyllde år igår. Du behöver inte gratta.

Mamma

Min vecka 25.

onsdag, juni 20, 2007

lördag, juni 16, 2007

Hamas pojke.


Den här bilden illustrerar en DN-artikel om krisen i Palestina. Bildtexten lyder "En Hamassoldat vid gränsövergången mellan Gaza och Egypten". Det säger väldig lite av det man verkligen undrar kring bilden. Som om det är så att han gömmer sig där inuti säkerhetskontrollen? Tror han att han inte syns? Och tänk vad paff nästa person som ska ställa in sin resväska blir. Eller har soldaten blivit beordrad av personalen att åka igenom för att man ska se om han har några vapen på sig? Passar han bara på att roa sig när han tror att ingen ser på? Det hela är mycket märkligt.

fredag, juni 15, 2007

En gåva från min bror.


Dykarn säger: (15.03.20)
Jag har en rolig bild som skulle kunna passa in i din blogg under rubriken roliga bilder

Hannes säger: (15.03.33)
I don´t do roliga bilder

Dykarn säger: (15.04.06)
Bilden på barnet på brygga.......vad är det då om jag får fråga?

Dykarn säger: (15.16.18)
Jag tycker iaf att det var lite roligt

Hannes säger: (15.16.41)
Jag har inte fått den än. Är det en bebis i getingdräkt?

Hannes säger: (15.16.44)
I en stor kruka?

Hannes säger: (15.17.44)
Nu fick jag den. Ja, det var roligt, var hittade du den?

Dykarn säger: (15.17.58)
Fick den när jag växlade till London

Hannes säger: (15.18.07)
Du har tagit den själv?

Hannes säger: (15.18.44)
Jobbigt med tummen bara

Dykarn säger: (15.18.55)
Varör? Är den ful?

Hannes säger: (15.19.10)
I vägen bara

Hannes säger: (15.19.22)
Varför la du den inte bara på ett bord?

Dykarn säger: (15.19.44)
Ja du, varför varför!

Hannes säger: (15.19.53)
Det skulle du tänkt på tidigare

Hannes säger: (15.19.59)
Nu är det liksom försent

Hannes säger: (15.20.38)
Du måste ju ha känt att du verkligen ville ha med den där tummen

Hannes säger: (15.21.18)
Alltså, det är inget fel på den eller så

Hannes säger: (15.21.30)
Men det var en rolig bild, det var det

Hannes säger: (15.21.49)
Du skrattade hela vägen från Forex?

Hannes säger: (15.22.49)
Hallå?

Dykarn säger: (15.23.28)
Du kan få en med pengar uppstickande ur kuvertet om du vill

Stoppa pressarna.

Resumé toppar idag med "Volvoverkstad gör memoryspel på anställda":

CMS Group vill berätta mer om företaget till sina kunder. I en ny kampanj skickar de ut memoryspel med bilder på sina servicetekniker till ett hundratal företag.

Spelet som går under titeln ”service man minns” skickas just nu ut till 300 företag och deras vagnparksansvariga. Bakom kampanjen står den auktoriserade Volvoverkstaden CMS Group i samarbete med gerillabyrån Miami, som kreerat och producerat själva spelet.

Toni Larsson, vd på CMS Group, berättar om kampanjen:
– Våra konkurrenter har valt att låta vd:n eller någon annan direktör vara ansiktet utåt, mot kunden. Men vi tycker att det är våra tekniker som bör synas och tala till mottagaren, eftersom de kommer att stå för kontakten.

Lådorna som skickas ut innehåller ett antal spelbrickor och på flertalet finns CMS Groups servicetekniker avbildade. Kampanjen ska bland annat berätta om företagets koncept "Personlig servicetekniker" som innebär att varje kund får sin egen tekniker som diagnostiserar, servar och följer upp varje servicebesök. Idén att inte porträttera vd:n utan endast de tekniker som faktiskt talar med kunderna kom från Miami.

Hur reagerade CMS när ni la fram idén?
– Det var inte speciellt svårt att sälja in till kunden. Man kan säga att vi har en gemensam värdegrund, säger Fredrik Olsson, projektledare och kreatör på Miami.


Artikeln är skriven av Linda Fagerlind och alltsammans får mig att tänka på journalisten som ringde Henrik Schyffert för att fråga om hans favoritfärg och fick till svar "Var det här vad du drömde om på JMK?"

torsdag, juni 14, 2007

Smutskastning.

I Aftonbladet idag kan man under rubriken "Bajsade i barnens lekstuga" läsa "Vandaler har terroriserat förskolan i över ett år. En lärares bil har brunnit, det ligger avföring i lekstugan och ettåringar hittar krossat glas på marken. Någon har terroriserat Dallidens förskola i Kil i Värmland i över ett år nu.
– Det är helt sjukt, säger Charlotta Karlsson, förskollärare."

Men om man letar fram information om vandaler får man bland annat veta följande:

"Vandalerna var ett germanskt folk under folkvandringstiden. De inträngde i början på 400-talet i Gallien, besatte mellan 409 och 429 större delen av Pyreneiska halvön och grundade 429 till 439 under kung Geiserik ett rike i norra Afrika. De behärskade västra Medelhavet och plundrade Rom år 455. Vandalriket gick under mellan 533 och 534 och lades under Östrom. Att vandalerna skulle varit mer brutala och inriktade på att förstöra än andra, är dock ett historiskt missförstånd, som till stor del måste läggas Voltaire och abbé Henri Grégoire till last."

Inte ett ord om bajsande i barns lekstugor alltså.

tisdag, juni 12, 2007

Den här bilden gör mig oerhört stressad.

Vi som aldrig sa åra.

Jag tror att ro är det tråkigaste en människa kan företa sig. Men egentligen är det bara något jag skrev för att ge legitimitet åt rubriken.

Trygghet.


På min gård finns en fontän. Den är ca två decimeter djup. Härom dagen hängde någon ansvarsfull själ dit en frälsarkrans. Jag hatar Sverige.

måndag, juni 11, 2007

Rättelse.

Det där som Sandra skriver om mig (i "Missnöjesguiden" här intill under länkar) stämmer bara till viss del. Vad jag syftade på var Per Gessles plötsligt infall att börja blogga. Att han tänker "bjuda på sig själv". Men inte bara det – "Bloggen kommer att kittla", säger han. Det har min blogg aldrig gjort. Knappt ens skavt lite grann. Så nu ska det hända grejer. Min blogg ska från och med nu inte bara kittla. Den ska vara blogosfärens egna malignt melanom. Det var det jag sa, Sandra. Ingenting annat. Och dessutom har jag ändrat mig nu. Böjveckseksem är more like it.

Så här farligt kittlar för övrigt Gessle den 8 juni: "Varmt i Stockholm idag, må jag säga. Pust o stön. Har suttit ute på Djurgården och gjort press med foto och web-TV för AB och Exp + dessutom varit i radiostudio hos Rix FM och spelat in PG-weeeeeeend (har tre timmars söndag hos dem inom kort..). Kul men svettigt värre."

Oh, så kittlande.

Skrattstock, Långholmen, lördag eftermiddag.



I lördags var jag och Sandra på Långholmen för att göra döskalle&mästerligt-intervju med Magnus Betnér som var där för att uppträda med 4 314 andra ståuppare på "Skrattstock". Det var en trevlig timme. Tyvärr tyckte Magnus också det, något som han gav uttryck för både på sin dagbok/blogg ("Riktigt trevliga Nöjesguidenmänniskor med riktigt bra frågor. Jag vet inte om jag börjar bli gammal eller om det är något annat som är fel, men jag verkar börja tycka om folk...") och till kollegor i området. Jag menar, klart det är trevligt att ha trevligt och att folk man träffar tycker att man är trevlig. Men grejen med just döskalle&mästerligt är ju att man ständigt växlar mellan onda frågor och rent rövslickeri. Och det här är inget annat än ett ordenligt olycksfall i arbetet. Till mitt försvar: Magnus var själv trevlig. Sandra hade med sig kall starköl. Vädret var magnifikt. Midjeväskkvoten kring scen var föredömligt låg. Ska vara den där stjärten då...

Helg med barnen hos Sofia, Johannes, Isabel, Rebecka och Simon i Hemmesta.




fredag, juni 08, 2007

Samtal mellan två sjuåringar på väg hem.

Mira: Det låg en kille på gräset vid skolgården idag. Han var arton år. Det var någon som sa att han var bög.
Miras kompis: Vad är det?
Miras: Vilket?
Miras kompis: Böb?
Mira: Böb?
Miras kompis: Ja, du sa att han var det. Böb. Vad är det?
Miras: Bög. Det är... tänk dig att du är tjej, vilket du ju är, och att du gillar tjejer. Då är du bög. Eller en kille som gillar killar.
Jag: Inte bara gillar.
Mira: Nej. Man kan även säga homosexuell.

torsdag, juni 07, 2007

Om Kim Sulocki är nyfiken på hur han kommer att se ut om sisådär femton-tjugo år tycker jag att han ska ta en titt på Kreabs grundare Peje Emilsson.

Dagens lunch med Eric och Frank på Katarina kyrkogård.





Stockholm är bra vackert ändå.




S:t Eriksplan. Tisdag. Juni. Ett studentflak fyllt till bredden av åttiåttor, Sofiero och Basshunter. Och så händer det som inte får hända. En häftig manöver från förarhytten. En oförberedd ungdomsmassa. Fall från relativt hög höjd. Brutna ben. Polis. Ambulans. Två brandbilar! Och alla vi med mobilkamerorna i underlivshöjd diskret klickandes. Och märkligast av allt: Ebba Witt-Brattström i vita sneakers.

måndag, juni 04, 2007

söndag, juni 03, 2007

Sign for me.



Kalla mig trist och enkelspårig. Men nog är det väl en sak att vara tio respektive snart sju år och tränga sig fram till Gröna Lunds scen för att få en autograf av Andreas Johnson – och att vara medelålders farbror.

fredag, juni 01, 2007

Du & jag döden (Nöjesguiden juni 2007).

När fick en nekrolog dig att dra på smilbanden senast? Hannes Dükler har dissekerat tidningarnas dödsannonser och konstaterar att det genomgående är gravallvaret som regerar. Men det finns hopp.

Harry Schein tänkte på allt. Redan sex år före sin död hade han både skrivit sitt testamente och knåpat ihop gästlistan till begravningen (i blyerts dock, han ändrade i den ett par gånger per år). Planen var att begå självmord inom en snar framtid. Nu blev det inte så, men innan han avled i februari 2006 hann Harry även göra klart att han inte under några omständigheter ville få någon nekrolog skriven om sig.

”Jag ville inte efter min död bli lik andra”, som han själv lite Robert Broberg-artat skrev i DN-krönikan ”Nekrologernas nekrolog” för tio år sedan. ”Jag tyckte att de upprepade sig själva trots att det handlade om människor som var olika varandra”, fortsatte han. ”Nu är jag i den ålder då det är normalt att dö. Allt fler av mina vänner dör. Det är sorgligt. Lika sorgligt, fast av andra skäl, är det att läsa nekrologerna”. Vad han syftade på var att nekrologer inte är något annat än lögn och förbannad dikt. Att anhöriga eller arbetskamrater skriver om var den hädangångne föddes, vilka han (för oftast är det en han som syns just i nekrologerna) lämnat efter sig, karriär och kanske någon rad om kärleken till naturen eller havet. Möjligen någon lokal idrottsframgång i ungdomen.

I nekrologens värld har alla varit pionjärer, legendarer, centralgestalter, giganter, auktoriteter eller allmänt ledande inom vad de nu envisades med att hålla på med under sin levnad. I nekrologer har alla haft en unik position inom sitt värv. Slutsatsen är alltid att utan XX:s insats hade vi idag fortfarande bott i grottor. Har någon en gång oljat ett gångjärn till entrédörren på Kennedy Space Center skulle vi utan dennes unika kompetens aldrig haft människor på månen. Alla har de varit små kinesiska fjärilar som genom några rara vingslag en gång i historien påverkat hela världsordningen. Det är så de beskrivs av släkt och vänner när ett helt liv ska summeras med hjälp av 3 000 tecken. Ingen ska tro att just han eller hon levde förgäves.

En titt bland de senaste veckornas nekrologer i dagspressen ger bland annat dessa rubriker: ”Han förblev Simrishamn trogen”, ”Han var sina patienters läkare”, ”Fjärranalys, orientering och bridge”, ”Bonde, fiskare, poet”, ”Hitlers sista atomfysiker”, ”De kungligas gynekolog” och ”Integritet och kompetens”. Högt blandat med lågt. Det alldagliga (”kompetens”) och det bisarra (”bridge”) sida vid sida. Men när ska den absoluta uppriktigheten ta sig in på familjesidorna? När får vi läsa ”Missunnsamheten var hans ledstjärna”, ”Skrattade gott åt Stefan & Krister” och ”Luktade lite surt”?


Man vill ju verkligen skriva sin egen nekrolog, det vill man. Eller är det bara jag? När jag sökte in till RMI-Berghs copywriterutbildning för tretton år sedan lät jag beskrivningen av mig själv vara just i form av en nekrolog. Det var något om att jag imploderat till följd av kreativ härdsmälta eller något åt det hållet. Så kallad humor. Och när jag ett par år senare var gästlärare på samma skola fick alla i klassen i uppgift att göra sin egen dödsannons. Några grät. Just det minns jag med särskild eufori.

Min egen nekrolog skulle förmodligen behandla i tur och ordning namn och ålder, familj, karriär (om jag haft någon) samt några rader om mina fritidsintressen (om jag haft några). Det skulle stå något om mina barn, att den första tidningen jag skrev för var Ultra Magazine, därpå värnplikt på VärnpliktsNytt, åren på reklambyråer, armodsåret i London, pappaboken kanske. Möjligen några ord om teatergruppen jag ingick i mellan 1980 och 1986 och min första roll – den som stum abborre. Om jag inte fick chansen att skriva den själv, vill säga. Och det vet jag ärligt talat inte om jag orkar, har aldrig förstått mig på det ofaktureringsbara skrivandet. Men jag bjuder gärna på några formuleringar som skulle bidra till en mer sanningsenlig bild av min stund på jorden, för vänner och bekanta (om jag haft några) att klippa ut och spara på valfri kylskåpsdörr:

”Hannes kunde sitta i timmar och glo på sin dataskärm utan att få ett enda jävla ord skrivet.”

”Att inte vara den i en taxi som betalade var en förmåga som han gjort till stor konst.”

”De två grandiosaminipizzor han i vuxen ålder plockade på sig en natt på 7-Eleven i hörnet Linnégatan/Sibyllegatan var ingenting han var direkt stolt över, men inte heller något som grämde honom nämnvärt.”

”Hannes ansåg att flera av Elton Johns tidiga sjuttiotals-album var mer än okej även om det inte på något sätt var representativt för hans övriga musikaliska preferenser.”

”En gång ringde Hannes störningsjouren då ungdomarna i lägenheten ovanför spelade E-type halv fyra på morgonen. Just där och då tyckte han att det var det mest spännande han någonsin tagit sig för.”

”Det tog Hannes ganska exakt två år att sätta upp rullgardinen som åkt i golvet på grund av hans minst sagt bristfälliga borrkunskaper.”

”När Hannes kom hem från en resa till New York i februari 2007 visade han för vänner upp smygtagna, suddiga fotografier av författaren Paul Auster smörjandes kråset på Empire Diner. Problemet var bara att det inte var Paul Auster. Det var inte ens särskilt likt. Det var därför Hannes så frenetiskt skakade kameran när han tog bilderna.”

”Vid trettiotre års ålder visste Hannes fortfarande inte vad han skulle bli när han blev stor. Hur patetiskt var inte det?”

Harry nickar postumt medhållande: ”Nekrologer tål inte sanningen. Man får inte skriva om den dödes misslyckanden, om hans sexualliv, hans lögnaktighet, hans girighet, hans bitterhet, hans otillfredsställda längtan, allt som även en nära vän kan ha. Kan en nekrolog handla om verkligheten? Nej, det skulle strida mot god takt och ton.” Hans avslutande formulering varför han krävt av Dagens Nyheter att man inte publicerade någon nekrolog över honom skulle göra Hjalmar Söderberg grön av avund: ”Lögnerna är ju så enformiga. Och sanningen vill jag behålla för mig själv.” Istället blev det denna av mig flitigt citerade text om ”Nekrologernas nekrolog” som publicerades som hans nekrolog (en annan som också skrev sin egen nekrolog var för övrigt författaren Robert Bloch, främst för att undvika att det enda som stod i den skulle vara ”Författare till Psycho”).

Sedan har vi tidningarnas minnesbilagor och TV-nyheternas minnesprogram. Ofta förundras man över hur snabbt redaktionerna lyckats få ihop 48 sidor med hundratals mer eller mindre kända som uttalar sig om den knappt svalnade avlidne. Jag är övertygad om att texter och inslag om bland annat kungafamiljen och statsöverhuvuden redan ligger klara att trycka/sända ifall olyckan skulle vara framme. Detta trots att flera av de jag pratat med på landets tidningar och tv-kanaler förnekar att så skulle vara fallet. Eller som Expressens redaktionschef Magnus Alselind säger:
— Visst finns det en beredskap kring vilka man ringer, var bilder finns och så. Men det finns absolut inga färdiga texter om exempelvis någon i kungafamiljen skulle avlida.
Men Ingmar Bergman då? Han är väl ändå klar?
— Nej, det är en myt.
Något som bestämt dementeras av min goda vän, som dock vill vara anonym.
— Det där stämmer inte alls, säger han. När jag jobbade på Aktuellt fanns bland annat Johannes Paulus II, Moder Teresa och Reagan klara. Det vore ju tjänstefel att exempelvis inte ha Ingmar Bergmans nekrolog klar. Och Povel Ramel verkar ju ganska illa däran.
Du vill vara anonym, varför?
— Hur skulle det annars se ut?
Nej. Sant.
— Ja.
Jag får inte göra ett anagram på ditt namn då?
— Nej. Sluta nu är du snäll.

Är man inte tillräckligt intressant för att vare sig bli föremål för minnesbilaga eller nekrolog återfinns man med stor sannolikhet åtminstone i en klassisk dödsannons med symbol, namn, födelsedatum, dödsdatum, anhöriga, dikt och begravningsinfo. Och om de anhöriga inte ens orkar bemöda sig att kasta ihop några personligt valda ord kan de gå in på Fonus hemsida. De har en service där man snabbt väljer lämpliga minnesord till dödsannonsen under kategorierna Make/far, Livets förgänglighet, Frid och ro, Andliga texter, Maka/mor, Personligt, Lidande, Naturen, Korta och neutrala verser, Kärlek, Minnen samt Dikter. På “Lidande”-temat hittar jag följande: “För den som sjukdom/blott är givet/är döden skönare/än livet”. En dödsskuggevariant på “Det var i alla fall roligt att komma fram”? Eller under Neutrala: “Lika stilla som Du levat/Lika stilla gick Du bort”. Sicken festprisse.

De första dödsannonserna började förekomma i tidningar på 1800-talet och fram till 1977 förekom uteslutande korset eller Davidsstjärnan som symbol. Det var då det hände. Blomman gjorde entré. En ny era var påbörjad och nästan trettio år senare var det dags för ännu en barriär att forceras. Hösten 2006 publicerade Dagens Nyheter en dödsannons över en ung man. Dikten var något helt annat än “En liten ängel kom, log och vände om”. Den löd istället: “Du föddes till en krigare/Du levde som en krigare/Du dog som en krigare”. Men det var inte främst dikten som väckte uppmärksamhet utan symbolen som annonsen pryddes av: Ett emblem med en varg omgiven av taggtråd, svenska och finska flaggan och undertecknad “BTTE, Dina bröder, BRÖDRASKAPET, Kristianstad, Göteborg, Västerås, Wolfpack”. För den som inte är så värst bevandrad i landets grövre kriminella sammanslutningar kan informeras om att Wolfpack är just en sådan, med medlemskravet “rena papper, inga tjallare och inga minkar”. Men eftersom vi har organisationsfrihet i Sverige är inte ens nazistiska organisationer förbjudna, bara deras brott, och alltså är det inget lagbrott att publicera annonsen. Frågan är hur det ligger till med sjörövare.

Men visst har det hänt att anhöriga har nekats vissa symboler i dödsannonser. Som den bittra, arvslösa sonen som ville illustrera annonsen över faderns död med en pokerspelande suput. Eller bilden av en kvinna som drack vin då den avlidne gillade just vin. De anhöriga tyckte det kunde se trevligt ut, men annonsavdelningen ansåg att det såg ut som om kvinnan varit alkoholist. Varför hustrun till den bortgångne barbequetokige mannen nekades en bild på en grill är däremot oklart. Inte heller texten “Nu är det kokta fläsket stekt” accepterades.