tisdag, juni 26, 2007

Nu flyttar jag.

Jag har flyttat till Nöjesguiden. Ses där.

torsdag, juni 21, 2007

Mail från en mor.

Hej!

Igår kom Monica och Ville hit. Kommer du ihåg dem? Ett äldre par från Bromma som var vänner till din farmor.

Ialla fall. De är över 80 år och bilar till sydfrankrike varje år och är där sådär 7 veckor.

De bodde på ett hotell i Tyskland som en självmördare körde rakt in i. Han landade i matsalen där bilen exploderade. På vägen in körde han in i deras bil som Ville hade varit i 10 minuter tidigare. Den blev förstörd den med. Så nu kom de hit i hyrd bil.

Min kompis Eva kan sköta din bokföring och deklarera åt dig. Du kan ringa henne. Hon fyllde år igår. Du behöver inte gratta.

Mamma

Min vecka 25.

onsdag, juni 20, 2007

lördag, juni 16, 2007

Hamas pojke.


Den här bilden illustrerar en DN-artikel om krisen i Palestina. Bildtexten lyder "En Hamassoldat vid gränsövergången mellan Gaza och Egypten". Det säger väldig lite av det man verkligen undrar kring bilden. Som om det är så att han gömmer sig där inuti säkerhetskontrollen? Tror han att han inte syns? Och tänk vad paff nästa person som ska ställa in sin resväska blir. Eller har soldaten blivit beordrad av personalen att åka igenom för att man ska se om han har några vapen på sig? Passar han bara på att roa sig när han tror att ingen ser på? Det hela är mycket märkligt.

fredag, juni 15, 2007

En gåva från min bror.


Dykarn säger: (15.03.20)
Jag har en rolig bild som skulle kunna passa in i din blogg under rubriken roliga bilder

Hannes säger: (15.03.33)
I don´t do roliga bilder

Dykarn säger: (15.04.06)
Bilden på barnet på brygga.......vad är det då om jag får fråga?

Dykarn säger: (15.16.18)
Jag tycker iaf att det var lite roligt

Hannes säger: (15.16.41)
Jag har inte fått den än. Är det en bebis i getingdräkt?

Hannes säger: (15.16.44)
I en stor kruka?

Hannes säger: (15.17.44)
Nu fick jag den. Ja, det var roligt, var hittade du den?

Dykarn säger: (15.17.58)
Fick den när jag växlade till London

Hannes säger: (15.18.07)
Du har tagit den själv?

Hannes säger: (15.18.44)
Jobbigt med tummen bara

Dykarn säger: (15.18.55)
Varör? Är den ful?

Hannes säger: (15.19.10)
I vägen bara

Hannes säger: (15.19.22)
Varför la du den inte bara på ett bord?

Dykarn säger: (15.19.44)
Ja du, varför varför!

Hannes säger: (15.19.53)
Det skulle du tänkt på tidigare

Hannes säger: (15.19.59)
Nu är det liksom försent

Hannes säger: (15.20.38)
Du måste ju ha känt att du verkligen ville ha med den där tummen

Hannes säger: (15.21.18)
Alltså, det är inget fel på den eller så

Hannes säger: (15.21.30)
Men det var en rolig bild, det var det

Hannes säger: (15.21.49)
Du skrattade hela vägen från Forex?

Hannes säger: (15.22.49)
Hallå?

Dykarn säger: (15.23.28)
Du kan få en med pengar uppstickande ur kuvertet om du vill

Stoppa pressarna.

Resumé toppar idag med "Volvoverkstad gör memoryspel på anställda":

CMS Group vill berätta mer om företaget till sina kunder. I en ny kampanj skickar de ut memoryspel med bilder på sina servicetekniker till ett hundratal företag.

Spelet som går under titeln ”service man minns” skickas just nu ut till 300 företag och deras vagnparksansvariga. Bakom kampanjen står den auktoriserade Volvoverkstaden CMS Group i samarbete med gerillabyrån Miami, som kreerat och producerat själva spelet.

Toni Larsson, vd på CMS Group, berättar om kampanjen:
– Våra konkurrenter har valt att låta vd:n eller någon annan direktör vara ansiktet utåt, mot kunden. Men vi tycker att det är våra tekniker som bör synas och tala till mottagaren, eftersom de kommer att stå för kontakten.

Lådorna som skickas ut innehåller ett antal spelbrickor och på flertalet finns CMS Groups servicetekniker avbildade. Kampanjen ska bland annat berätta om företagets koncept "Personlig servicetekniker" som innebär att varje kund får sin egen tekniker som diagnostiserar, servar och följer upp varje servicebesök. Idén att inte porträttera vd:n utan endast de tekniker som faktiskt talar med kunderna kom från Miami.

Hur reagerade CMS när ni la fram idén?
– Det var inte speciellt svårt att sälja in till kunden. Man kan säga att vi har en gemensam värdegrund, säger Fredrik Olsson, projektledare och kreatör på Miami.


Artikeln är skriven av Linda Fagerlind och alltsammans får mig att tänka på journalisten som ringde Henrik Schyffert för att fråga om hans favoritfärg och fick till svar "Var det här vad du drömde om på JMK?"

torsdag, juni 14, 2007

Smutskastning.

I Aftonbladet idag kan man under rubriken "Bajsade i barnens lekstuga" läsa "Vandaler har terroriserat förskolan i över ett år. En lärares bil har brunnit, det ligger avföring i lekstugan och ettåringar hittar krossat glas på marken. Någon har terroriserat Dallidens förskola i Kil i Värmland i över ett år nu.
– Det är helt sjukt, säger Charlotta Karlsson, förskollärare."

Men om man letar fram information om vandaler får man bland annat veta följande:

"Vandalerna var ett germanskt folk under folkvandringstiden. De inträngde i början på 400-talet i Gallien, besatte mellan 409 och 429 större delen av Pyreneiska halvön och grundade 429 till 439 under kung Geiserik ett rike i norra Afrika. De behärskade västra Medelhavet och plundrade Rom år 455. Vandalriket gick under mellan 533 och 534 och lades under Östrom. Att vandalerna skulle varit mer brutala och inriktade på att förstöra än andra, är dock ett historiskt missförstånd, som till stor del måste läggas Voltaire och abbé Henri Grégoire till last."

Inte ett ord om bajsande i barns lekstugor alltså.

tisdag, juni 12, 2007

Den här bilden gör mig oerhört stressad.

Vi som aldrig sa åra.

Jag tror att ro är det tråkigaste en människa kan företa sig. Men egentligen är det bara något jag skrev för att ge legitimitet åt rubriken.

Trygghet.


På min gård finns en fontän. Den är ca två decimeter djup. Härom dagen hängde någon ansvarsfull själ dit en frälsarkrans. Jag hatar Sverige.

måndag, juni 11, 2007

Rättelse.

Det där som Sandra skriver om mig (i "Missnöjesguiden" här intill under länkar) stämmer bara till viss del. Vad jag syftade på var Per Gessles plötsligt infall att börja blogga. Att han tänker "bjuda på sig själv". Men inte bara det – "Bloggen kommer att kittla", säger han. Det har min blogg aldrig gjort. Knappt ens skavt lite grann. Så nu ska det hända grejer. Min blogg ska från och med nu inte bara kittla. Den ska vara blogosfärens egna malignt melanom. Det var det jag sa, Sandra. Ingenting annat. Och dessutom har jag ändrat mig nu. Böjveckseksem är more like it.

Så här farligt kittlar för övrigt Gessle den 8 juni: "Varmt i Stockholm idag, må jag säga. Pust o stön. Har suttit ute på Djurgården och gjort press med foto och web-TV för AB och Exp + dessutom varit i radiostudio hos Rix FM och spelat in PG-weeeeeeend (har tre timmars söndag hos dem inom kort..). Kul men svettigt värre."

Oh, så kittlande.

Skrattstock, Långholmen, lördag eftermiddag.



I lördags var jag och Sandra på Långholmen för att göra döskalle&mästerligt-intervju med Magnus Betnér som var där för att uppträda med 4 314 andra ståuppare på "Skrattstock". Det var en trevlig timme. Tyvärr tyckte Magnus också det, något som han gav uttryck för både på sin dagbok/blogg ("Riktigt trevliga Nöjesguidenmänniskor med riktigt bra frågor. Jag vet inte om jag börjar bli gammal eller om det är något annat som är fel, men jag verkar börja tycka om folk...") och till kollegor i området. Jag menar, klart det är trevligt att ha trevligt och att folk man träffar tycker att man är trevlig. Men grejen med just döskalle&mästerligt är ju att man ständigt växlar mellan onda frågor och rent rövslickeri. Och det här är inget annat än ett ordenligt olycksfall i arbetet. Till mitt försvar: Magnus var själv trevlig. Sandra hade med sig kall starköl. Vädret var magnifikt. Midjeväskkvoten kring scen var föredömligt låg. Ska vara den där stjärten då...

Helg med barnen hos Sofia, Johannes, Isabel, Rebecka och Simon i Hemmesta.




fredag, juni 08, 2007

Samtal mellan två sjuåringar på väg hem.

Mira: Det låg en kille på gräset vid skolgården idag. Han var arton år. Det var någon som sa att han var bög.
Miras kompis: Vad är det?
Miras: Vilket?
Miras kompis: Böb?
Mira: Böb?
Miras kompis: Ja, du sa att han var det. Böb. Vad är det?
Miras: Bög. Det är... tänk dig att du är tjej, vilket du ju är, och att du gillar tjejer. Då är du bög. Eller en kille som gillar killar.
Jag: Inte bara gillar.
Mira: Nej. Man kan även säga homosexuell.

torsdag, juni 07, 2007

Om Kim Sulocki är nyfiken på hur han kommer att se ut om sisådär femton-tjugo år tycker jag att han ska ta en titt på Kreabs grundare Peje Emilsson.

Dagens lunch med Eric och Frank på Katarina kyrkogård.





Stockholm är bra vackert ändå.




S:t Eriksplan. Tisdag. Juni. Ett studentflak fyllt till bredden av åttiåttor, Sofiero och Basshunter. Och så händer det som inte får hända. En häftig manöver från förarhytten. En oförberedd ungdomsmassa. Fall från relativt hög höjd. Brutna ben. Polis. Ambulans. Två brandbilar! Och alla vi med mobilkamerorna i underlivshöjd diskret klickandes. Och märkligast av allt: Ebba Witt-Brattström i vita sneakers.

måndag, juni 04, 2007

söndag, juni 03, 2007

Sign for me.



Kalla mig trist och enkelspårig. Men nog är det väl en sak att vara tio respektive snart sju år och tränga sig fram till Gröna Lunds scen för att få en autograf av Andreas Johnson – och att vara medelålders farbror.

fredag, juni 01, 2007

Du & jag döden (Nöjesguiden juni 2007).

När fick en nekrolog dig att dra på smilbanden senast? Hannes Dükler har dissekerat tidningarnas dödsannonser och konstaterar att det genomgående är gravallvaret som regerar. Men det finns hopp.

Harry Schein tänkte på allt. Redan sex år före sin död hade han både skrivit sitt testamente och knåpat ihop gästlistan till begravningen (i blyerts dock, han ändrade i den ett par gånger per år). Planen var att begå självmord inom en snar framtid. Nu blev det inte så, men innan han avled i februari 2006 hann Harry även göra klart att han inte under några omständigheter ville få någon nekrolog skriven om sig.

”Jag ville inte efter min död bli lik andra”, som han själv lite Robert Broberg-artat skrev i DN-krönikan ”Nekrologernas nekrolog” för tio år sedan. ”Jag tyckte att de upprepade sig själva trots att det handlade om människor som var olika varandra”, fortsatte han. ”Nu är jag i den ålder då det är normalt att dö. Allt fler av mina vänner dör. Det är sorgligt. Lika sorgligt, fast av andra skäl, är det att läsa nekrologerna”. Vad han syftade på var att nekrologer inte är något annat än lögn och förbannad dikt. Att anhöriga eller arbetskamrater skriver om var den hädangångne föddes, vilka han (för oftast är det en han som syns just i nekrologerna) lämnat efter sig, karriär och kanske någon rad om kärleken till naturen eller havet. Möjligen någon lokal idrottsframgång i ungdomen.

I nekrologens värld har alla varit pionjärer, legendarer, centralgestalter, giganter, auktoriteter eller allmänt ledande inom vad de nu envisades med att hålla på med under sin levnad. I nekrologer har alla haft en unik position inom sitt värv. Slutsatsen är alltid att utan XX:s insats hade vi idag fortfarande bott i grottor. Har någon en gång oljat ett gångjärn till entrédörren på Kennedy Space Center skulle vi utan dennes unika kompetens aldrig haft människor på månen. Alla har de varit små kinesiska fjärilar som genom några rara vingslag en gång i historien påverkat hela världsordningen. Det är så de beskrivs av släkt och vänner när ett helt liv ska summeras med hjälp av 3 000 tecken. Ingen ska tro att just han eller hon levde förgäves.

En titt bland de senaste veckornas nekrologer i dagspressen ger bland annat dessa rubriker: ”Han förblev Simrishamn trogen”, ”Han var sina patienters läkare”, ”Fjärranalys, orientering och bridge”, ”Bonde, fiskare, poet”, ”Hitlers sista atomfysiker”, ”De kungligas gynekolog” och ”Integritet och kompetens”. Högt blandat med lågt. Det alldagliga (”kompetens”) och det bisarra (”bridge”) sida vid sida. Men när ska den absoluta uppriktigheten ta sig in på familjesidorna? När får vi läsa ”Missunnsamheten var hans ledstjärna”, ”Skrattade gott åt Stefan & Krister” och ”Luktade lite surt”?


Man vill ju verkligen skriva sin egen nekrolog, det vill man. Eller är det bara jag? När jag sökte in till RMI-Berghs copywriterutbildning för tretton år sedan lät jag beskrivningen av mig själv vara just i form av en nekrolog. Det var något om att jag imploderat till följd av kreativ härdsmälta eller något åt det hållet. Så kallad humor. Och när jag ett par år senare var gästlärare på samma skola fick alla i klassen i uppgift att göra sin egen dödsannons. Några grät. Just det minns jag med särskild eufori.

Min egen nekrolog skulle förmodligen behandla i tur och ordning namn och ålder, familj, karriär (om jag haft någon) samt några rader om mina fritidsintressen (om jag haft några). Det skulle stå något om mina barn, att den första tidningen jag skrev för var Ultra Magazine, därpå värnplikt på VärnpliktsNytt, åren på reklambyråer, armodsåret i London, pappaboken kanske. Möjligen några ord om teatergruppen jag ingick i mellan 1980 och 1986 och min första roll – den som stum abborre. Om jag inte fick chansen att skriva den själv, vill säga. Och det vet jag ärligt talat inte om jag orkar, har aldrig förstått mig på det ofaktureringsbara skrivandet. Men jag bjuder gärna på några formuleringar som skulle bidra till en mer sanningsenlig bild av min stund på jorden, för vänner och bekanta (om jag haft några) att klippa ut och spara på valfri kylskåpsdörr:

”Hannes kunde sitta i timmar och glo på sin dataskärm utan att få ett enda jävla ord skrivet.”

”Att inte vara den i en taxi som betalade var en förmåga som han gjort till stor konst.”

”De två grandiosaminipizzor han i vuxen ålder plockade på sig en natt på 7-Eleven i hörnet Linnégatan/Sibyllegatan var ingenting han var direkt stolt över, men inte heller något som grämde honom nämnvärt.”

”Hannes ansåg att flera av Elton Johns tidiga sjuttiotals-album var mer än okej även om det inte på något sätt var representativt för hans övriga musikaliska preferenser.”

”En gång ringde Hannes störningsjouren då ungdomarna i lägenheten ovanför spelade E-type halv fyra på morgonen. Just där och då tyckte han att det var det mest spännande han någonsin tagit sig för.”

”Det tog Hannes ganska exakt två år att sätta upp rullgardinen som åkt i golvet på grund av hans minst sagt bristfälliga borrkunskaper.”

”När Hannes kom hem från en resa till New York i februari 2007 visade han för vänner upp smygtagna, suddiga fotografier av författaren Paul Auster smörjandes kråset på Empire Diner. Problemet var bara att det inte var Paul Auster. Det var inte ens särskilt likt. Det var därför Hannes så frenetiskt skakade kameran när han tog bilderna.”

”Vid trettiotre års ålder visste Hannes fortfarande inte vad han skulle bli när han blev stor. Hur patetiskt var inte det?”

Harry nickar postumt medhållande: ”Nekrologer tål inte sanningen. Man får inte skriva om den dödes misslyckanden, om hans sexualliv, hans lögnaktighet, hans girighet, hans bitterhet, hans otillfredsställda längtan, allt som även en nära vän kan ha. Kan en nekrolog handla om verkligheten? Nej, det skulle strida mot god takt och ton.” Hans avslutande formulering varför han krävt av Dagens Nyheter att man inte publicerade någon nekrolog över honom skulle göra Hjalmar Söderberg grön av avund: ”Lögnerna är ju så enformiga. Och sanningen vill jag behålla för mig själv.” Istället blev det denna av mig flitigt citerade text om ”Nekrologernas nekrolog” som publicerades som hans nekrolog (en annan som också skrev sin egen nekrolog var för övrigt författaren Robert Bloch, främst för att undvika att det enda som stod i den skulle vara ”Författare till Psycho”).

Sedan har vi tidningarnas minnesbilagor och TV-nyheternas minnesprogram. Ofta förundras man över hur snabbt redaktionerna lyckats få ihop 48 sidor med hundratals mer eller mindre kända som uttalar sig om den knappt svalnade avlidne. Jag är övertygad om att texter och inslag om bland annat kungafamiljen och statsöverhuvuden redan ligger klara att trycka/sända ifall olyckan skulle vara framme. Detta trots att flera av de jag pratat med på landets tidningar och tv-kanaler förnekar att så skulle vara fallet. Eller som Expressens redaktionschef Magnus Alselind säger:
— Visst finns det en beredskap kring vilka man ringer, var bilder finns och så. Men det finns absolut inga färdiga texter om exempelvis någon i kungafamiljen skulle avlida.
Men Ingmar Bergman då? Han är väl ändå klar?
— Nej, det är en myt.
Något som bestämt dementeras av min goda vän, som dock vill vara anonym.
— Det där stämmer inte alls, säger han. När jag jobbade på Aktuellt fanns bland annat Johannes Paulus II, Moder Teresa och Reagan klara. Det vore ju tjänstefel att exempelvis inte ha Ingmar Bergmans nekrolog klar. Och Povel Ramel verkar ju ganska illa däran.
Du vill vara anonym, varför?
— Hur skulle det annars se ut?
Nej. Sant.
— Ja.
Jag får inte göra ett anagram på ditt namn då?
— Nej. Sluta nu är du snäll.

Är man inte tillräckligt intressant för att vare sig bli föremål för minnesbilaga eller nekrolog återfinns man med stor sannolikhet åtminstone i en klassisk dödsannons med symbol, namn, födelsedatum, dödsdatum, anhöriga, dikt och begravningsinfo. Och om de anhöriga inte ens orkar bemöda sig att kasta ihop några personligt valda ord kan de gå in på Fonus hemsida. De har en service där man snabbt väljer lämpliga minnesord till dödsannonsen under kategorierna Make/far, Livets förgänglighet, Frid och ro, Andliga texter, Maka/mor, Personligt, Lidande, Naturen, Korta och neutrala verser, Kärlek, Minnen samt Dikter. På “Lidande”-temat hittar jag följande: “För den som sjukdom/blott är givet/är döden skönare/än livet”. En dödsskuggevariant på “Det var i alla fall roligt att komma fram”? Eller under Neutrala: “Lika stilla som Du levat/Lika stilla gick Du bort”. Sicken festprisse.

De första dödsannonserna började förekomma i tidningar på 1800-talet och fram till 1977 förekom uteslutande korset eller Davidsstjärnan som symbol. Det var då det hände. Blomman gjorde entré. En ny era var påbörjad och nästan trettio år senare var det dags för ännu en barriär att forceras. Hösten 2006 publicerade Dagens Nyheter en dödsannons över en ung man. Dikten var något helt annat än “En liten ängel kom, log och vände om”. Den löd istället: “Du föddes till en krigare/Du levde som en krigare/Du dog som en krigare”. Men det var inte främst dikten som väckte uppmärksamhet utan symbolen som annonsen pryddes av: Ett emblem med en varg omgiven av taggtråd, svenska och finska flaggan och undertecknad “BTTE, Dina bröder, BRÖDRASKAPET, Kristianstad, Göteborg, Västerås, Wolfpack”. För den som inte är så värst bevandrad i landets grövre kriminella sammanslutningar kan informeras om att Wolfpack är just en sådan, med medlemskravet “rena papper, inga tjallare och inga minkar”. Men eftersom vi har organisationsfrihet i Sverige är inte ens nazistiska organisationer förbjudna, bara deras brott, och alltså är det inget lagbrott att publicera annonsen. Frågan är hur det ligger till med sjörövare.

Men visst har det hänt att anhöriga har nekats vissa symboler i dödsannonser. Som den bittra, arvslösa sonen som ville illustrera annonsen över faderns död med en pokerspelande suput. Eller bilden av en kvinna som drack vin då den avlidne gillade just vin. De anhöriga tyckte det kunde se trevligt ut, men annonsavdelningen ansåg att det såg ut som om kvinnan varit alkoholist. Varför hustrun till den bortgångne barbequetokige mannen nekades en bild på en grill är däremot oklart. Inte heller texten “Nu är det kokta fläsket stekt” accepterades.

torsdag, maj 31, 2007

Jo, angående den här bilden...


...och varför den i min mening var så fruktansvärt festlig. Så här va. Mannen med platkassen som kikar på sin mobil är Michael Segerström som spelar Bernard i Johan Klings film "Darling". I filmen jobbar Bernard på McDonald's. Jag befann mig på McDonald's när jag tog bilden. Det kan man avläsa på golden archesarna nertill i bilden. Och allt detta tillsammans tyckte jag alltså var värt att uppmärksamma. Ibland behövs det EXTREMT lite för att göra ens dag.

onsdag, maj 30, 2007

Don´t hate on me, som Vincent Pontare sa.

Sydsvenskan har slutat hata Nöjesguiden. Samma tidning som i november 2005 skrev "Nuförtiden måste man ta en dusch efter att ha läst Nöjesguiden, så mycket skit innehåller den."

tisdag, maj 29, 2007

Ett insändarsvarsfan.

Ibland behövs det så lite för att göra ens dag.

lördag, maj 26, 2007

Äsch.

Jag fortsätter här tills vidare – nöjesguidenbloggen är i ett gravt prematurtillstånd (with no little help from my friends eftersom det är helg), så den får ligga på Nöjesguidens neonatalavdelning så länge. Återkommer i ämnet.

torsdag, maj 24, 2007

Hemkomsten.

Nu flyttar jag hit.

onsdag, maj 23, 2007

Dagens gåta: Varför är den här bilden (tagen för en timme sedan på Folkungagatan) så festlig?

Jag har skapat ett neomonster.

Jag hade en gång en lärare som hette Mats. Det enda jag egentligen minns av honom, förutom förnamnet, är att han var mannen bakom namnet "Freestyle" (trots att det i resten av världen hette Walkman). Jag avundades honom gränslöst. Tänk att vara skaparen av ett nytt ord. Men så hände något härom veckan. Jag och Sandra skrev en artikel om en ny typ av manlighet, en som föredrar skokomplimanger och kramar framför ryggdunkar och mikromat. Men vi hade inget lämpligt namn på denna farsot. Så dök det plötsligt upp, bara sådär: Neograbb. Jag provade att säga det högt ett par gånger. Det lät ganska bra. Tidningen trycktes och snart började jag googla "Neograbb" och dess olika böjningsformer. För varje dag, varje timme, ökade antalet träffar. Kvällspressen återgav vår neograbbtest. I radio pratade Kristian Luuk neograbbighet med Musse Hasselvall. Någon påstod sig ha hört ordet viskas i en tunnelbanevagn. Jag hade skapat ett monster. I förra årets version av Svenska Akademiens ordlista var "nakenchock", "lyxrenovera" och "torskkvot" några av de nytillkomna orden. Nu väntar jag spänt på nästa upplaga.

fredag, april 27, 2007

tisdag, april 24, 2007

Ett litet smakprov från min intervju med Leif GW Persson i nästa nummer av Nöjesguiden.

När du var sommarpratare härom året spelade du bland annat Arvingarna. De uppträdde även på din sextioårsfest. Hur tänkte du där?

-Jag gillar Arvingarna, och när jag hade kalaset tänkte jag att man måste ju ha ett bra band efter middagen. Ett sådant där begripligt band, inte Bert Stjärts punkband eller AC/DC eller vad de heter. Jag gillar dansbandsmusik, inte för att jag dansar utan för att jag tycker att det är ganska trallvänliga låtar.

Och texternas intellektuella höjd...

-Ja, visst fan är det banalt. Det är ju ingen centrallyrik, men det kan jag leva med. Och folk hade trevligt som fan. Och så var det trevliga grabbar.

Vem är Sveriges trevligaste mördare?

-Det är svårt att säga, men jag kan ju säga att de allra flesta mördarna är helt andra människor än de var när de mördade någon. Den största enskilda gruppen är ju ganska vanliga människor som har fått något totalt avbrott i elskåpet så att de har hamnat i en situation som de inte kan hantera. Det klassiska mordoffret är i första hand bästa kompisen och på andra plats kommer frugan. Utöver det är det mycket ovanligt att man har ihjäl någon.

Var Brynolf Wendt den skarpaste kniven i verktygslådan?

-Som åklagare var han ju fruktad, så i den meningen var han nog en skarp kniv. Han var nog inte så rolig att råka ut för. Men jag tyckte att han var så jävla reaktionär.

Ja, det var mycket att sätta folk på vatten och bröd.

-Ja, och alla skulle skickas till någon jävla öde ö.

Ja, den där ön ja!

-Det var en lite smålattjo figur, Brynolf. När jag tog över hans roll i programmet hade "Efterlyst" nästan inga tittare. Men det är någon som med fanatisk envishet kontaktar redaktionen om att Brynolf måste komma tillbaka. Om det är Brynolf själv eller någon närstående vet jag inte.

Var befann du dig när Palme sköts?

-Hemma. Jag hade ätit en bättre middag och gått och lagt mig tidigt. Det hade varit någon dålig film med Ingrid Thulin på tv, vill jag minnas. Plötsligt ringde telefonen strax efter tolv när jag höll på att somna. Jag hörde min fru svara och hon kom in och sa "En journalist säger att Palme är skjuten" och så sa hon att det lät som att de hade fest i bakgrunden, med det var i själva verket den upprörda stämningen på redaktionen. Så jag somnade om och på morgonen gick jag ner och gjorde frukost. Jag brukar alltid lyssna på ekot och när jag hörde de där mollställda basfiolerna fattade jag direkt vad som hade hänt. Men jag har klockrent alibi alltså. Ovedersägligen.

Och var befann sig Christer Pettersson?

-Han var i närheten, det är ju styrkt. Palmes biografbesök är så jävla oplanerat och jag har en kraftig uppfattning att det måste ha föregåtts av någon form av planering, om än hastigt påkommen, vilket inte är den officiella uppfattningen. Men Christer har jag aldrig trott att det var. Jag har till och med frågat honom om han sköt Palme och han förnekade bestämt samtidigt som han bad mig ligga lågt med det eftersom hans väsentliga inkomstkälla var att hålla folk i tvivelsmål. Vi lögndetektortestade honom faktiskt och han klarade det galant.

Har din vän Jan Guillou några sympatiska drag?

-Han har en egenskap som är jävligt sällsynt och osvensk och det är att han verkligen kan lägga ner pengar, tid och kraft för att värna om en princip. Och han är fullkomligt jävla immun mot att alla andra tycker tvärtom, det är bara en uppiggande poäng för honom

Vilket är Jan Guillous sämsta drag?

-Ja, det är ju baksidan av det där. Det kan ju leda till att man uppfattas som jävligt påstridig. Den Jan jag känner är jävligt olik den offentliga bilden av honom. Privat kan man ha jävligt trevligt med honom, men det hindrar ju inte att vi har bråkat en massa genom åren. Ett tag hade vi en idé i samband med Cederholmsaffären, att vi skulle starta ett bolag som hette "Friar & fäller". Jag ansågs ju då vara någon slags kriminalpolitisk hök som ville sätta folk i finkan medan Guillou försökte få dem frikända. Det har liksom varit på den nivån.

Har ni kommit ihop er rejält någon gång?

-Åtskilliga gånger, fler än jag minns. Mest har det handlat om principer. Den gången vi bråkade mest var när vi skrev något tv-manus ihop på tolv avsnitt. Vi blev osams så in i helvete. Det var ett av de där manusen som jag inte gillade, så jag skrev om det. Men han kom på det och blev naturligtvis skitsur. Han frågade om jag trodde att jag var Strindberg och då sa jag att jag tyckte nog att jag var Strindberg i vårt lilla sällskap i vart fall. Och då kommer jag ihåg att det var jävligt surt länge.

Vilken är din absolut största blunder?

-Det är så jävla många att...

Yrkesmässigt.

-Jag gjorde en riktigt jävla prakttavla för ett par år sedan i samband med ett rånmord där jag var fullkomligt övertygad om vem som var gärningsmannen. Hans jävla idiothistoria var helt sanslös och då höll jag på och väsnades med de där utredarna och sa "Är ni dumma i huvudet eller?". Men det visade sig att det var precis som han sa: Mitt i natten kommer det in två skinnhuvuden i huset där han och hans fru bor, och sedan binder de båda och knackar ihjäl hustrun med ett baseballträ och försvinner. Sedan lyckas han ta sig loss och ringer polisen. Och då visar det sig att han är 25 år yngre än frun och dessutom finne (där kommer fördomen in) och alkoholist. För säkerhets skull är han även straffad för hustrumisshandel. Men det visar sig redan inom några dagar att det var precis som han hade sagt, och om jag haft något att säga till om hade han hamnat i finkan alldeles i onödan. Och det där erinrar jag mig med visst välbehag.

För att det är din enda blunder?

-Nej, men den är så totalt jävla fel. Den är ungefär som rikskriminalens profil på Hagamannen.

Du har inte fått några paket med avföring från "sherifferna i lapphelvetet" efter din lilla analys av Hagamannen-spanandet?

-Nej, inte med anledning av det, utan det vanliga bemötandet när man är väldigt kritisk är tystnad. Dessutom passerar all post till mig genom våra dynamit- och bajsindikatorer.

Är det på egen begäran eller?

-Nej nej för fan, det är legio. All post som kommer till sådana som mig passerar den där gallringen. Vid något tillfälle var det någon dåre som varit missnöjd med polisens utredning av ett sommarstugeinbrott, där gärningsmannen tydligen hade vistats under en längre tid och lämnat kvar sina gamla kalsingar. Då hade den drabbade stoppat dem i ett kuvert och skickat det till mig för att jag skulle se till att det blev föremål för seriös forensisk vetenskap. Men tystnad är det klassiska bemötandet om man är kritisk i ett sådant sammanhang som i utredningen av Hagamannen.

Har du kallat någon för något offentligt som du sedan ångrat?

-Ja, jag har kallat folk för en massa fula saker. Men inget som jag ångrar direkt, det vill jag inte påstå.

Du är tveksam till ett dna-register. Förra justitieministern, Thomas Bodström tyckte annorlunda.

-Ja, men det tycket jag talar starkt emot det med tanke på min kännedom om Bodström. Vissa människor är på något sätt givna som kontraindikatorer, om de säger att det ska vara på ett visst sätt vet du just genom att det är dem som säger det att det rimligtvis är precis tvärtom.

Och han är en sådan.

-Ja, det menar jag nog. Jag tror aldrig vi har haft en så pass klen justitieminister, och då har vi haft ganska många som varit jävligt klena. Han har gjort mängder av misstag. Hans pappa var heller inget snille.

Skulle du tacka ja till jobbet som justitieminister?

-Nej, det skulle jag inte och jag skulle aldrig få ett sådant erbjudande. Jag vet inte riktigt i vilket tillstånd av total kollaps som politiken skulle befinna sig för att jag skulle få erbjudandet.

Din sågning av Nationella Styrkan var oerhört rolig. Håller du fast vid den inställningen?

-Ja, det gör jag. Det är en sådan där helt onödig utgiftspost, det är de dyraste poliser vi har – femtio poliser som uteslutande försöker skjuta på varandra. De ser ju helt osannolika ut alltså, som några slags rakade apor iförda stridskläder, och nästan alltid när man ser dem hänger de utanför en helikopter. Jag har mitt kontor vägg i vägg med dem.

Är det tystnad du bemöts med där också?

-Ja, för fan. Men de blängde på mig på ett sätt som inte var så trevligt, det är sådana där gubbar som kan slå in en dörr med hjälp av huvudet, så det var ju bara att glo tillbaka. Och humor tror jag inte är deras bästa gren. Men alla är inte sådana. Jag handleder två doktorander och en av dem har tidigare arbetat i insatsstyrkan. Han är förvånansvärt begåvad och har naturligtvis en fysik som är ganska artfrämmande för den mänskliga rasen, men det är inget fel på skallen hans. Men majoriteten är inte som han, och uppdraget som sådant tycker jag är jävla korkat. Det är bara ett sätt att slänga iväg en massa pengar.

Snälla, berätta om din och Jan Stenbecks potatismos.

-På slutet tappade Jan kontrollen över sitt ätande. Ungefär samtidigt som jag bestämde att jag måste gå ner från 140 kg till 90 kg blev han bara större och större, så när han dog något år senare vägde han väl ungefär 200 kg. Men det där potatismoset kan nog säga en del om hans sätt att käka på slutet. Han kunde börja en middag med att sitta och äta en linssoppa medan jag satt bredvid och slängde i mig snittar och supar och då blev han alldeles vindögd och sedan brakade det plötsligt lös helt omåttligt. Och det där potatismoset var en vickningsrätt som han hade hittat på; då gjorde han ett potatismos som mest bestod av grädde, smör och äggulor och när han hade vispat det färdigt blev det någon slags puré med lite potatissmak. Då tog han en enkilosburk med rysk kaviar och rörde ner och så åt han det med sked. Till det drack han champagne och gammeldansk.

Smakade du på det?

-Haha, det är klart jag gjorde! Det var ju jävligt gott, men det kanske inte direkt var billigt. Det var ju fan dödligt dos, ett uttryck för någon slags jävla dödslängtan.

Du har ett stort hjärta... en 30-procentig hjärtförstoring på grund av dina tidigare matorgier. Handen på hjärtat – var det inte roligare förr, innan du gick över till en kost baserad på havrekli och sönderkokt broccoli.

-Jovars, det var roligare i den mening att jag var yngre och friskare. Jag väger nu över 100 kg igen och det måste jag göra någonting åt, men jag har ju fortfarande en jävla bit kvar till toppnoteringen. Men jag har faktiskt ändrat min kosthållning: På morgonen äter jag sådan där extra prima näringsriktig frukost med grönsaker och hårt bröd. Grönsaker observerade jag överhuvudtaget inte tidigare, utan jag tog gärna stekt fläsk med pannkakor och några supar till lunch. Den tiden är över nu. Men om det var kul? Ja, det var skitroligt.

Vad är det roligaste du haft med ballistisk gel?

-Menar du sådana där tvålblock som man provskjuter i? Vi kallar det tvålblock, det är alltså tvålmassa. Jag har ju skjutit i det åtskilliga gånger. Det har jag använt mig av vid ett flertal tillfällen, bland annat nere på Fagerhult. Det har ballistiska egenskaper som ligger ganska nära en vanlig människokropp minus benmängden. Ska du skjuta på något annat får du skaffa fram en djurkropp, militären skjuter en del på grisar. Utomlands har man även skjutit på lik, men det gör man inte i Sverige då det inte anses etiskt. Men vissa ganska högt rankade kriminaltekniska avdelningar i Europa skjuter fortfarande på lik för att komma så nära som möjligt. Men i Sverige gör vi alltså inte så, utan här använder vi tvål.

Vad smakar den?

-Ja, den smakar alltså tvål.

Så mänsklig muskelmassa är ungefär som tvål?

-Yes. Ungefär så.

Har du någonsin skjutit två djur med ett skott?

-Aldrig. Så gör man inte om man kan jaga, det anses ytterst oseriöst och är ett tecken på att man inte riktigt vet vad man håller på med. Per Garthon gjorde det någon gång när han var med oss på Fagerhult, han var jättestolt, varpå Jan och jag kastade oss över honom och talade om vilken jubelidiot han var.

Tycker du om dig själv?

-Javars, jag är nog ganska förtjust i mig själv.

Finns det någon som är mer förtjust i dig än du?

-Ja, förhoppningsvis mina barn och min hustru.

Är det verkligen så svårt att genomföra ett bankrån om man agerar ensam, har förberett sig mer än en halvtimme innan och inte är påtänd?

-Ja, det är knepigt, och så är det dålig lönsamhet. Att göra det i en storstad är jätteknepigt, du får ju larm på dig direkt och utryckningstiderna är korta. Dessutom har de ju olika sådan där kontantfördröjande maskiner, så du kommer i regel iväg med jävligt lite pengar. Kvalificerade rånare gaddar ihop sig några stycken och tar någon avlägset belägen ort där de rånar posten (på den tiden de hade pengar), sedan sparbanken och handelsbanken (de brukar nämligen ligga i samma hus) under närmast krigsliknande förhållanden. Då kan de ju ha fått med sig någon miljon. Eller om de tar en värdetransport, då kan de mycket väl ha fått med sig femtio miljoner.

Skulle du med dina kunskaper kunna råna en bank utan risk att åka dit?

-Med mina kunskaper skulle jag inte råna en bank.

Mörda då?

-Jag skulle nog undvika att göra mig av med kroppen och istället försöka få det att se ut som något annat än ett mord, vilket är ganska lätt faktiskt. Men nästan alla mord är oplanerade och anledningen till att de röjer undan kroppar, vilket inte är så vanligt, är att de är närstående till offret och vill fördröja upptäckten. Och i och med att det saknas en kropp vet du med automatik i vilken krets du ska leta efter gärningsmannen, så du lämnar redan där efter dig en anvisning till de som ska gripa dig.

Nu kan vi gå hem.


Så var vi klara med majnumret med Sandras och mitt neograbbjobb, gråtande män, dödskalle & mästerligt med Leif GW Persson, intervju med Tori Amos, hockey-dj:s och mansgrupper. Jag tror att det blir den bästa tidningen på länge. Nu ska sovas lite, imorgon måste jag få till några manus på ett par TV-spottar som ska spelas in jagvetintenär, äta lunch med Anders och prata TV-serien, skriva Metrokrönika, fortsätta göra om min trea till någon slags fyra och gå ut och äta med Mattias som även ska sova över någonstans i lägenheten (lite oklart var med tanke på hur det ser ut hos mig just nu under fixandet). Gonatt.

torsdag, april 19, 2007

Dagens samtal.

En man kring 40 och en tant på ca 70, förmodligen mamman, sitter vid bordet intill och äter lunch:

Mannen: "Asså, det finns så mycket psyksjuka människor ute på stan."
Mamman: "Ja, men du är ju själv psykiskt sjuk."
Mannen: "Men jag menar r i k t i g t psyksjuka."

onsdag, april 18, 2007

Dagens film.

Jaha, så har man sett Daniel Collerts senast producerade actionrulle "Gangster". Eller action och action, den bestod mest av personer som stod och såg ut genom olika fönster alternativt pratade i telefon. Roligaste telefonen var Mikael Perbrandts; en sån där antik rackare med separat hör- och pratdel. Roligaste replikerna var desto svårare att utse då det fanns så många att välja mellan. Eller vad sägs om de här:

"Har inte din mamma lärt dig att inte ljuga?"
"Min mamma är död"
"Vad håller du på med ijenklien?"

"Jag knullar bara gangsterbrudar och horor numera. Vet du varför? Även jag är i behov av lite närhet"

"Okej, allt det här var ju mitt fel. Mea culpa"

"Och du – en annan sak: Bjud inte upp om du inte kan dansa"

Annat komiskt: Gangsterbrudarna med automatvapen, Nacho Libre-musiken, Kjell Bergqvists ständiga bortplockande av mat mellan tänderna med hjälp av tungan, att modellen/skådespelerskan Malou Hansson pratar precis som Magnus Uggla i "G", att huvudpersonen blir skjuten nere i Kungsträdgårdens t-bana för att vackla iväg och plötsligt befinna sig i sin trädgård ute på Djurgården.

tisdag, april 17, 2007

Tisdagen den 17 april 2007 i tolv punkter.

Antal trettiosekunders radiospotar jag spelat in med Lennart Jähkel idag: 2

Tog en minut och tjugoen sekunder för Torsten Wahlund (Skrållans pappa såg jag precis) att sätta: VO:n

Person som jag för 13 år sedan var hem till för att få hjälp med speakerröst till en skoluppgift när jag gick på RMI-Berghs: Lennart Jähkel

Gång i ordningen som jag åt Levinskys märkligt lyckade baguette med kalkon och dijon (det är något med degen... lite surdeg?): Oräknelig

Antal råttor som kilade över golvet på redaktionen idag: 0

Antal poäng jag fick på neograbbtestet i anslutning till dito artikel som Sandra och jag skrivit till nästa nummer av Nöjesguiden: 20 av 101 (vilket gjorde att jag hamnade på omdömet "Emil Forselius")

Professor i kriminologi som jag idag bestämde tid för intervju med på torsdag: Leif GW Persson

Mängd disk i diskhon just nu: A lot

Antal sexåringar som just somnat i min säng: 1

Antal tioåriga Düklerskor som sover över hos sin mamma inatt: 1

Storlek på min avundsjuka över att M:s kompis (som hon var hemma hos ikväll) bor på Skeppsholmen: Ganska ordentlig

Entusiasm jag just nu känner över att fortsätta göra om vår trerummare till en fyra: Halvstor

tisdag, april 03, 2007

Idag: Hans.

Virtanen skriver på sin blogg: "Apropå Expressens kultursida så hade de fler knasigheter i går. En fullständigt obegriplig notis där de försökte raljera med Hannes Dükler för att han hade raljerat med deras götlaborska rubriker. Hannes kallades för Hans och försöket till festlig punchline var "och förresten stavas det Göteborg". De kanske hade lika bråttom som jag att sticka ut på krogen i fredags".

Bakgrund: I min lilla metrokrönika i fredags kommenterade jag Expressens kulturredaktions förkärlek till ständigt ordvitsrubricerande. Jag måste få läsa den där notisen. Var? När? Hur?

måndag, april 02, 2007

Jag – en hobbit?

Jag föds samma år som Michail Gorbatjov blir president i Sovjet, Christer Pettersson anhålls för mordet på Olof Palme och Valerie Solanas dör i lungemfysem på Briston Hotel Tenderloin i San Francisco. Jag börjar skolan samma år som Mona Sahlin avslöjas ha använt sitt kontokort för tjänstebruk till privata utgifter och Seamus Heaney får Nobelpriset i litteratur. Jag blir myndig i samma veva som försöket med trängselskatter införs, fågelinfluensan H5N1 når Oskarshamn och Pluto degraderas från att vara en planet till att vara en dvärgplanet. Jag är idag nitton år gammal och får således inte handla på systemet förrän nästa år, när jag fyller tjugo år. Allt enligt tjejen i kassan på systembolaget som idag krävde mig på legitimation. Jag vet fortfarande inte, efter ca sex timmar, om det är ett bra eller dåligt tecken. Har jag hela tiden gått och sett ut som en hobbit utan min vetskap? Varför har ingen sagt något?

fredag, mars 30, 2007

"Herregud, så där vill jag se ut och känna mig!"


Ur Dagens Media

"En serie fruktigt Jämtlandsvatten på flaska lanseras snart tungt i Sverige via tv och stora utomhustavlor. More heter varumärket och målgruppen är unga och trendmedvetna kvinnor. På bilderna till pressen marknadsförs vattenserien med hjälp av en fotomodell i minimal bikini. Bakom det nya vattnet på flaska står den brittiska affärsmannen Mahesh Bajaj, som enligt egen utsago tidigare arbetat inom musik- och filmbranschen. Företaget heter Nordic Spring Water och den primära målgruppen för produkten More är kvinnor mellan 18 och 30 år.
- Vi vill inte skrämma bort männen. Men framför allt tänker vi oss More-drickaren som ung tjej som ser våra kampanjer och tänker "Herregud, så där vill jag se ut och känna mig", säger Mahesh Bajaj.
- Bikinin är endast knuten till det faktum att vi lanserar oss under sommarsäsongen. Det är en sommarkoppling. Och hon har ett seriöst uttryck i ansiktet, säger han."

När fan blir gammal.

På Expressens kultursidor skrev Nils Petter Sundgren igår en lång och förvirrad text. Jag tror att den handlar om svensk filmkritik. Och det här uttalandet är helt sanslöst:

"Just nu är det på modet att övervärdera ny svensk film. Jag anar att många kritiker har dåligt samvete över att de var tvungna att såga så många dåliga svenska filmer förra året. Nu tar man igen genom att hylla mediokra inhemska produktioner och ge dem samma betyg som utländska mästerverk."

Vad ska det betyda? Att "många" (älskar generaliseringen) svenska filmkritiker sitter hemma och känner sig jättedumma för att de sågade "Reine & Mimmi i fjällen", "Lust" och "Tre solar" och nu applåderar "Farväl Falkenberg" och "Darling" trots att de egentligen tycker lika illa om dem. Och vem har dessa filmkritiker dåligt samvete mot? "Filmsverige"?

Och så är det lustigt att Sundgren hävdar att det "just nu" är på modet att övervärdera svensk film. I en DN-intervju för fem år sedan sa han att "i princip är svenska kritiker för snälla mot svensk film" och erkände att han själv gett filmer för högt betyg för att de är svenska. Vidare ur DN-intervjun: "Det finns en rädsla för att den svenska filmen skulle vara hotad och att man genom att skjuta på den skulle skada den."

Menar han att svenska filmkritiker i allmänhet känner som sitt främsta syfte att uppmuntra svensk filmproduktion i allmänhet? Jag förstår inte vart han vill komma.

tisdag, mars 27, 2007

"Kulturkompisar" eller The importance of being citationstecken.

Alltså, jag har gått och burit på det här i över tre månader nu. Det har följt mig som en sten i skon sedan slutet av förra året, tyngt min tillvaro... ett ton ångest på mina späda axlar, kort sagt.
Den 16 december publicerade DN artikeln "Film som blir bok ny förlagstrend" skriven av Andreas Palmaer och i den intervjuades jag angående min bearbetning av filmmanuset "När mörkret faller" till bokform. Frågorna fick jag via mail och en av dem löd: "Vad säger dina kulturkompisar?". Jag tyckte att "kulturkompisar" var ett ganska fjantigt begrepp och svarade: "Flera av mina så kallade "kulturkompisar" har faktiskt frågat hur de kan få liknande uppdrag". När jag sedan läste den färdiga artikeln såg det ut så här:

"Nöjesguidenskribenten Hannes Dükler, som bearbetat Anders Nilssons actionfilm "När mörkret faller", följde filmmanuset noggran lovar han: det handlade om utbroderingar av karaktärer och dialog mer än något annat. En sak har dock de svenska och amerikanska film till bok-skrivarna gemensamt: det går undan. Hannes Dükler skrev "När mörkret faller" på två månader medan adaptionen av "Förortsungar" gjordes på fyra månader. Snabbskrivande på beställning är illa sett, men Hannes Dükler mötte inga negativa reaktioner. Tvärtom.
- Ett antal så kallade kulturkompisar har frågat hur de kan få liknande uppdrag"

Så. Jag har tvått mina händer. Låt oss nu lägga detta bakom oss.

Not so very hot fuzz.

Jag hade hyfsade förväntningar på Hot Fuzz när jag läste högt för mig själv ur rollistan: Steve Coogan. Martin Freeman. Bill Nighy. Men för er som delar min förentusiasm vill jag bara rekommendera er att inte blinka till under filmens inledande minuter. Coogan & co:s insatser begränsar sig nämligen till att befinna sig bakom samma skrivbord i en enda scen. Att kalla deras insatser för roller är som att kalla Pluto planet. I centrum står istället kommisarie Angel som förflyttas till den lilla sömniga (är de inte alltid det?) staden Sandford i Gloucestershire. De övriga på den lokala polisstationen ägnar sig mest åt att äta chokladkaka och undvika att behöva lägga en straffslant i den gemensamma "Svärordsburken". Hot Fuzz är inte svinkul, kanske just för att den försöker vara svinkul precis hela tiden. Den vill vara din kompis v a r e n d a sekund. Och det finns något nästan Aardmanskt i hur man leker med vitt skilda genrer, från Agatha Christie-mysterium via splatter till buddys-skjuter-sig-genom-den-korrupta-stan. Ja, jag tror faktiskt att Hot Fuzz skulle göra sig utmärkt som leranimation.

söndag, mars 25, 2007

Dödsdansen.




Så for även den tredje till den stora råtthimlen, dock med något intryckt kranium. När Sandra och jag kom till kontoret kring lunch idag dröjde det inte länge innan vi hörde hur någon var uppe och gick på en obestämd plats i lokalen. Vi försökte följa ljudet och såg en fet svans försvinna in bakom en hylla. När vi återgått till våra skrivbord dröjde det inte länge förrän ett våldsamt dunsande hördes från kylskåpet. Vi smög oss ut i köket och när ljuden efter någon minut upphört gläntade vi försiktigt på kylskåpsdörren. Sedan kräktes vi floder.

"Brorsan"

Hannes säger: (11.50.23)
Min bror.

Dykarn säger: (11.50.33)
Stämmer.

Hannes säger: (11.50.37)
"Brorsan"

Hannes säger: (11.51.17)
Säg något kul.

Dykarn säger: (11.51.56)
Jag har magknip.

Hannes säger: (11.52.11)
Var det där det roligaste du kunde få till?

Dykarn säger: (11.52.27)
Jag är ingen humorist.

Hannes säger: (11.54.27)
Jag har sovit två av fyra nätter. Och så åkte jag på en hjärntumör igår.

Hannes säger: (11.54.49)
Igen.

Dykarn säger: (11.55.11)
Vad drygt.

Dykarn säger: (11.55.48)
Jag hade 2 infarkter på en dag förut. Snacka om talsvårigheter.

Hannes säger: (11.56.12)
"Snacka om talsvårigheter", 20.00 i TV4.

Hannes säger: (11.56.32)
Kan man sälja in det? Vill du vara med?

Dykarn säger: (11.57.36)
Bara folk med aspergers, cp-skador, stammare och folk som har haft allvarliga infarkter som kan söka.

Hannes säger: (11.58.09)
Men vad ska det vara för tävlingsmoment? 

Dykarn säger: (11.59.42)
Säga saker som "Försäkringstagare fabulerar fram franska falaffelfrallor".

Hannes säger: (12.01.36)
En helt annan grej: Inatt hade jag något av det mer bisarra i drömväg. Jag drömde att jag plötsligt kom på att jag hade två lägenheter som stod och kostade pengar, men som jag glömt bort. Jag bodde först i den ena, sedan hade jag träffat någon som jag så småningom flyttade ihop med, när det sedan tog slut skaffade jag en ny utan att komma ihåg den gamla. Sedan gjorde jag samma misstag igen. Så nu stod jag med två lägenheter som jag inte betalat hyra för på några år. Stressrelaterat, tro?

onsdag, mars 21, 2007

See you in the next life.

Jag kan mycket väl tänka mig att vecka 12 2007 kommer att gå till historien som den mest stressade hittills i mitt liv. Tunnelseende? Bah! Sugrör´s more like it. Min tröst just nu är ett gammalt fint Anna Book-citat: "Glöm inte bort det finns en morgondag". Dessutom har jag lovat M att ta med sig T hem från fritids idag för att trycka tröjtryck med sina nya pandurostämplar. Vi ses på andra sidan.

måndag, mars 19, 2007

Brooklyn follies.

Kom som sagt hem från New York härom veckan och insåg att ordet ”tvångstankar” genomsyrat min resa. Dels köpte jag en ”Obsessive Compulsive Action Figure” på Beacon´s Closet i Williamsburg att lägga till min samling plastprylar (en Freuddocka med cigarr, dataspelet ”Laden vs USA” med 9/11-tema och en ilsken enhörning spetsandes en förvånad mimare). Men det verkligt tvångsneurotiska drabbade mig på flyget dit. I vanlig ordning fick man en ”Nonimmigrant Visa”-lapp att fylla i. Och jag tycker alltid att det är lika komiskt, den där genomgången av ja- och nejfrågor som ”Är du narkoman?”, ”Sysslar du med terrorism?” och – bäst av alla – ”Har du begått naziförbrytelser mellan 1933 och 1945?”. Och det är här mitt tvångstänkande kommer in. För jag är alltid så oerhört nära att hårt kryssa i ”Yes” för att sedan sudda ut det, men bara så löst att det fortfarande syns, och sedan kryssa i ”No”. Av det enda skälet att få se vad som händer i tullen på JFK. Eller så kanske det är mindre riskfyllt att kolla att spisen är avstängd 40 gånger, tvätta händerna efter att man duschat och räkna primtal tills man somnar.



About a lirare som Jeanette Gentele lyfter till skyarna.

Hon gav Hugh Grants nya film "Music & lyrics" näst högsta betyg i SvD. Själv gav jag den en rak, menlös mun i Nöjesguiden. Tänk så olika det kan vara:


Äntligen! Så oerhört kul att Hugh Grant bestämt sig för att — om än bara för en kort avstickare i sin karriär — styra av från sitt gamla eviga myspysagerande. Det som han gjort till sitt och bara sitt i filmerna Fyra bröllop och en begravning och Notting Hill. Och Love Actually. Och Mickey Blue Eyes. Och About a boy. Men nu är den här! I Music and lyrics spelar Grant massmördaren Alex Fletcher som rymmer efter att ha slaktat hela vaktstyrkan på den högsäkerhetsanstalt som varit hans hem de senaste tio åren — bara för att ta ett helt dagis som gisslan. Han hotar att ta ett efter ett av de små rara liven av daga om han inte får en popstjärna ditskickad, spelad av Barrymore. När hans önskemål inte tillmötesgås börjar han snart göra verklighet av sitt blodiga hot.

Jag skojar naturligtvis. Hugh Grant gör precis samma roll i Music and lyrics som i ovan nämnda filmer. Han är lika charmigt vimsig, tafatt och ironisk med en mild twist av sarkasmer i rollen som den gamla bortglömda åttiotalsreliken Fletcher från dåtidens framgångsrika popband Pop. När han får i uppdrag att skriva en ny hit åt Britneykopian Cora Corman får han oväntad hjälp av sin härliga blomstervattnerska Sophie. Men att få henne att fullfölja projektet blir inte det enklaste, samtidigt som känslor mellan de båda snart bubblar upp til ytan. Visst finns här en och annan småfyndig lustighet, särskilt skämten kring föredettingars försök till comeback.
Men låt mig konstatera att det roligaste och mest överraskande med Hugh Grant 2007 är att hans andranamn är Mungo.

söndag, mars 18, 2007

Jag har ny MacBook med Photo Booth-kamera (och nej, jag har inte inramade foton av Eiffeltornet hemma).





Min velighet vet inga gränser.





På allmän begäran gör jag ett sista försök till. Och har jag ingenting att säga (som var det ursprungliga skälet till att lägga ner den här sidan) kan jag alltid visa fina bilder. Som den här serien smygtagna bilder av Paul Auster smörjandes kråset på Empire Diner i februari 2007.

torsdag, mars 08, 2007

måndag, mars 05, 2007

Visste du att...

...det finns en helt nyöppnad blogg som jag anar vem som ligger bakom. "Visste du att..." heter den.

fredag, mars 02, 2007

Nu är jag tillbaka från New York.

Trodde först att jag lurat jetlagen, men så slog den till med full kraft för någon halvtimme sedan. Och jag som ändå hade tre säten till mitt förfogande på planet och hade kunnat sova hyfsat komfortabelt. Men jag hade inte sett "Scoop" så det blev den istället. Nu ska jag slå in New York-presenter till barnen och möta upp dem nere på stan.

Kan för övrigt tipsa om "The taste of tea" av Katsuhito Ishii som jag såg på The ImagineAsian på femtionionde gatan i tisdags. Det roligaste och mest inspirerande jag sett på mycket, mycket länge. Återkommer säkert om den.

torsdag, februari 15, 2007

Leif GW i majonnäs.

Idag mailade jag en av mina mycket få idoler. Han heter Leif GW Persson. Så här skrev jag:

Leif. I Nöjesguiden har vi ett stående format som kallas "Döskalle & Mästerligt". Det är en intervju där vi varvar nästan obehagligt insmickrande frågor med något mindre charmanta dito. Och nu undrar jag om du skulle kunna tänka dig att ställa upp på en sådan. Det hela är över på en dryg halvtimme och gör nästan inte ont alls. Det skulle göra mig överlycklig om du tackade ja. Och det vill du väl?

Hälsningar,
Hannes Dükler
Nöjesguiden


Och så här svarade han:

Hannes. Jo, jag älskar smicker. Kan ta hur mycket som helst faktiskt utan att uppleva annat än en stor inre frid och en känsla av... äntligen lite rättfärdighet! Mot minsta kritik är jag dock mycket avog. Hennes Kunglig Höghet på ärten är en hårdhudad sälle jämfört med mig i det sammanhanget. Jag ställer alltså gärna upp förutsatt att det inte blir "jönsigt" (du förstår vad jag menar) och jag kan göra det redan i slutet av mars. Innan dess kan jag inte eftersom jag skall resa runt i Europa och smörjas in med majonnäs av beundrande skaror och med anledning av utgivningen av min senaste roman. Så hör av dig efter den 17 mars.

Leif GW

fredag, februari 09, 2007

Jämnt skägg (krönika i dagens Metro).

Vad är det som händer när folk skaffar skägg? Inom kulturlivet är det uppenbart – man går från medioker till magisk.
Se bara på Örjan Ramberg – Före: ”Stjärna” i ”Sökarna” och ”Svindlande affärer”, Efter: Strålande Edgar i ”Dödsdansen” på Dramaten (premiär i lördags). Eller Jeff Daniels – Före: Ena halvan i ”Dum och dummare”, Efter: Briljant och bitter i ”The Squid and the Whale”. Och Leif Pagrotsky – Före: Vissas kulturmaskot. Efter: Allas kulturmaskot – och organist i Atomic Swing. För att inte tala om tomten – innan han skaffade skägg var det inte en jäkel som tog honom på allvar. Idag är han ju mer eller mindre en institution. Kan någon endaste ens tala om vad tomten gjorde innan han skaffade skägg? Nä, precis.

Sedan har vi visserligen några få personer där deras framtoning inte förändrades nämnvärt trots ansiktsbehåring – som Jan Malmsjö, Saddam Hussein och Sven Wollter. Men i de flesta fall är ändå skägg en enkel biljett till lycka och framgång efter år av stretande i kulisserna. Så nu väntar vi bara på att även Gerhard Hoberstorfer, Dan Ekborg och Amanda Ooms kastar rakhyveln i soporna.

torsdag, februari 08, 2007

Otack är världens lön.

Nu är en av mina döttrar på väg till Paris. Jag tycker att det är orättvist.

tisdag, februari 06, 2007

måndag, februari 05, 2007

Hannes Dunkler.

Hemma igen. För sexton minuter sedan satt jag i sändning. På en timme har jag alltså hunnit duscha, ta taxi till SVT via barnens mamma för att lägga N:s ledighetslapp i brevlådan så att hon kan lämna den till sin fröken idag, få smink, bre en macka och ta en halv kopp kaffe, dela soffa med KG Bergström, gå in i studion, sitta där i en kvart, plocka av mig micken, få en taxi beställd, åka hem. Varför kan man inte alltid vara så effektiv? Har fortfarande tv-sminket på, kanske ska behålla det så man ser någorlunda levande ut idag. När de ringde från SVT igår kväll var jag som alltid nästan autistiskt noga med att de fick till stavningen på mitt namn. Och så sitter man i TV-soffan och blir presenterad som "Hannes Dunkler". Barnpsykologen Malin Alfvén som var med i soffan träffade jag strax före jul när vi var med och sände en radiopilot med Jonas Leksell, ett program om barn som Baluba skulle försöka sälja in till SR. På väg upp till studion idag kommenterade jag att de aldrig hörde av sig sedan, att de tydligen inte lyckats få igenom det. Då sa Malin att det visst hade blivit av, de hade kontaktat henne nyligen. Buhu. Eller nåt.

söndag, februari 04, 2007

Helgen i korthet (namedroppande viggohommage).

Fredag.
Stockholmspriset i Rikskonserters lokaler vid Nybroplan. Börje Ahlstedt var konferencier. Felix Herngren försvann när han skulle ta emot priset i filmkategorin. När Daniel ringde honom på mobilen svarade Anders Timell. Försvinnandet är fortfarande outrett så vitt jag vet. Musik av Cornelia Dahlgren och tre musiker i Markus Enochson-masker. Helknasigt. ALLA gick och kissade under låten som lät som "Hundarna brinner". Tio bussar tog gästerna till KTH/Nymble. I varje buss spelades Gustav Gelins sightseeing-CD. Bakom mig satt Gustav och skrek "Höj!". Mycket Gustav för pengarna. Och extremt mycket folk på festen. Träffade (förutom redaktionsfolket) Tommie, Maina, Stefan, Claes, Micke, Stelly, Christian, Hanna, Johanna, Viktoria, Patrik, Anna, Anders, Tor, Lina, Anton, Emma, Kjell B. Sahar var stressad med goda skäl - 600 glas var "försvunna". Svinhalt på väg hem längs med Valhallavägen klockan fyra.

Lördag.
Daniel ringde klockan sex. Det låg två outhämtade biljetter till premiären av "Dödsdansen" på Dramaten i biljettkassan - klockan sju. Ringde Anton som tog sig in till stan i ilfart. Örjan Ramberg var HELT makalöst bra. Stina Ekblad var inte heller fy skam. Björn Granath som kusin Kurt liknade mest en dupontare på betablockerare. Svinfin scenografi. Vad hade O´Neill eller Norén varit utan Alice och Edgar? Mer Börje Ahlstedt (den här gången i publiken). Därefter Annakhan och McDonald´s.

Söndag.
Städade, skurade golv, diskade disk. Sedan premiär för "Darling" på Saga och fest på Anglais. Mötte upp Carolina utanför. Inte så många man kände igen – hejade på Fredrik Heinig, Erika Wasserman, Christian, praktikant-Daniel och Quetzala. Filmen var nästan lika bra tredje gången. En Jonatan från "Gomorron Sverige" ringde och ville ha mig i soffan 06.40 måndag morgon för att prata tidsbrist som småbarnsförälder, vårdnadsbidrag och pappaledighet, så jag gick hem kvart i tio för att läsa på lite. Vilket jag alltså ska göra nu. Taxin hämtar mig 06.05, dvs snart.

fredag, februari 02, 2007

Baaad NPS.

Idag skrivs det om att Filminstitutets vd Cissi Elwin skyddas av två livvakter efter att i brevform utsatts för hot. Då varken Elwin eller någon annan på Filminstitutet vill uttala sig om vem som ligger bakom har det såklart börjat spekuleras. Någon som minns detta?

torsdag, februari 01, 2007

Some Prisutdelningar Are Bigger Than Others.

Igår hade vi sista jurymötet inför Stockholmspriset imorgon kväll för att spika vinnarna i samtliga kategorier. Vi åt små feta korvbitar, kex och ost som vi sköljde ner med whiskey i konstiga glas. Jag hamnade i underläge när vi kom till kategorin Årets Blogg men kompenserades i TV- och Filmkategorierna. Det var lite komiskt att vissa började ifrågasätta de nominerade i flera kategorier – två dagar innan utdelningen, när alla nominerade redan utannonserats i förra tidningen. Tidigare under kvällen hade jag och barnen varit på Mamas inflyttningsmingel där jag drack två öl med Anton (som vi mött upp på Stureplan innan) samtidigt som olika barn kom fram och räckte över tuggade, utspottade snittrester i mina händer. Efteråt berättade de för mig att de haft skittråkigt. Trevligt.

måndag, januari 29, 2007

En partyhelg utan dess like.


Fredagkvällen ägnade jag åt städning, disk, tvättvikning och att börja på Isobel Hadley-Kamptzs ”Jag går bara ut en stund” (ett okorrigerat manus, utkommer i maj på Bonniers). N kom hem vid fyratiden på lördageftermiddagen efter att ha varit på författarträff på Barnens Bokklubb med Johanna Thydell tillsammans med N:s klasskompis H och köpt ett signerat ex av ”I taket lyser stjärnorna”. Sedan mötte jag upp M på gården med L. Bifteki med klyftpotatis, tzatziki och sallad med fetaost och oliver till middag. Barnens tennis på söndag, sedan pulkaåkning på gården, bad hemma och halvpopulär laxpasta till middag (skulle nog haft grädde istället för crème fraiche och skippat den franska senapen). M frågade vilken som var den största gåtan i världen och kom fram till att det måste vara frågan "Hur många människor bor det i Indien?". N sa att det var "Var tar universum slut?" eller "Hur blev den första människan till?". Så berättade jag om Tokyo Water Park där det är så packat med folk att det finns vakter som ropar i megafon om någon vågar sig på att ligga ner i vattnet och därigenom ta upp mer plats än nödvändigt. Efter tandborstningen sökte vi efter bilder från Tokyo Water Park på altavista. När vi hittat det sökte vi på "bajskorv", sedan "kiss" och slutligen "kisskorv", dock utan resultat. Sedan "LasseMajas detektivbyrå: Cafémysteriet" som godnattsaga tills de somnade. Läste klart Isobel och somnade själv vid ett.

torsdag, januari 25, 2007

Senaste nytt.

Nya Nöjesguiden kom som sagt från tryckeriet idag och innehöll bland annat min nya intervju med Michelle Meadows och en med "Darling"-regissören Johan Kling, recensioner av Darling, Blood Diamond, The Departed och The Queen – och en filmkrönika om djur instoppade i andra djur som analogi för ett filmfenomen.

Idde mygge beddre idad.

Jag är världens tråkigaste människa. Kom till redaktionen vid halvtiotiden, sa i princip inte ett ord till någon (min kropp består till 97% av snor, min trötthet är astronomisk, min röst rymmer inga vibranter eller lateraler, knappt några klusiler men desto fler frikativor). Svarade inte när folk ringde. Tidningen kom från tryck. Orkade inte läsa eller tycka någonting. Gick hem fyra timmar senare. See you in the next life.

onsdag, januari 24, 2007

tisdag, januari 23, 2007

Förlåt mig.

Tilde är inte alls med på omslaget. Bara Julia och Vide. Men köp den ändå. Jättebra pappakrönika som sagt.

Gastronomisk terrorbalans.

Idag kom nya numret av Mama ut med min krönika om gastronomisk terrorbalans och bild på mig (usch) och barnen (bättre). Och på omslaget Miras kompis Tilde. Jävla innerstadsmediafjant man är. Eller hur, Nils?

söndag, januari 21, 2007

"Sexkomedi i trädgårdsmiljö"

Ikväll ska jag på premiären av min gamla vän Martinas debutlångfilm Allt om min buske på Rigoletto. För en massa år sedan gjorde vi några konstiga reklamfilmer för ICA ihop. Det handlade om deras stamkunder och vilken utmärkt service dessa fick. Det visade vi med hjälp av en man i träddräkt. En stam-kund. STAM.
Sedan höll vi på med ett manus till en långfilm – jag minns någon som sydde sönder sin egen arm i en symaskin i direktsändning, en kvinna som fick en hammare i huvudet på väg ut från BB, en afrikansk man med kaninparaply, Michael Nyqvist som gynekolog samlandes polaroider av patienter. Men det blev inget av med det. Kanske finns något av det där med ikväll.
Efter filmen blir det partaj på Caféet. När var man där sist? Men först måste jag pulsa bort till redaktionen och läsa korr. På en söndag. Skoj skoj.

lördag, januari 20, 2007

Utan titel.

När jag ställer mig på vågen ljuger den mig rätt upp i ansiktet.
Igår påstod den att första världskriget började 1922.

fredag, januari 19, 2007

Nu kokar vi snuten.

Några filmer som fick ny, fascinerande titel i Sverige:

Pang i rutan (Amazon women on the moon)
Wow, min fru är en sexig jätte (Attack of the 50 ft. woman)
Häftiga kurvor, stå på! (Big Bad Mama)
En handfull bly för sheriffen (Death of a Gunfighter)
Snacka om rackartyg (North)
Kom så rånar vi! (The Biggest Bundle of them all)
Rakt upp i 90-talet (Blast from the Past)
Brady klarar skivan! (Brady bunch movie)
En tjej i stöten (Burglar)
Mitt i plåten (Cannonball Run)
Vicken looser (For better or worse)
Nä, dra åt skogen! (For Pete's Sake)
En brud för mycket (Arthur)
Även en lönnmördare behöver en träff ibland (Grosse Point Blank)
Häxor, läxor och dödliga lektioner (Heathers)
Butik med musik (In the Good Old Summertime)
Stjärnor utan hjärnor (Jay And Silent Bob Strikes Back)
Här ska det bli en lustiger dans (Let´s rock and roll!)
Oh, vilket sjöslag (Lucky lady)
Väx upp, farsan (Madman Of The People)
Jag älskar soldater (Mediterraneo)
En buffel i tehuset (Mr Baseball)
Ursäkta, är vi gifta? (Mr. Destiny)
Släpp deckarna loss, det är mord (Murder By Death)
Hur jag lärde en FBI-agent dansa marengo (My Blue Heaven)
En droppe negerblod (Pinky)
Kassa kassaskåpssprängare (Safe men)
Hör upp, blindstyre! (See No Evil, Hear No Evil)
När toffelfabriken tystnar (Spotswood)
Du, var är brudarna? (Swingers)
Gängkrig på rullbräda (Thrashin')
Rattens djävlar (Thunder Road)
Varning för dvärgar (Under the rainbow)
Agent K med pass till evigheten (Where the Spies are)
Amor skjuter skarpt (Woman Times Seven)
High Heels (To Wong Foo, Thanks for Everything, Julie Newmar)
Dirty fighting (Road House)
Miss Secret Agent (Miss Congeniality)
Cubic (Equilibrium)
Showtime (All That Jazz)
Lethal angel (Angel's Dance)

torsdag, januari 18, 2007

Fruktfall.

Jag ska ringa tillbaka till Göran Lambertz idag och be honom driva en process mot alla som fortsättningsvis anger folks längd i antal äpplen.

onsdag, januari 17, 2007

Prejudikatsfyllnad.

Jag ska ringa Göran Lambertz i eftermiddag och be honom driva en process mot alla som fortsättningsvis använder formuleringen ”Här trängs man med allt från barnfamiljer till tjejgänget och killen som bjuder mamma på middag” i en krogrecension.

tisdag, januari 16, 2007

Filmkrönikans programledare genom tiderna och deras uttal av ordet ”Regissör”.

Arne Weise (1956): ”Regissör”
Gunnar Oldin (1956-63): ”Regissör”
Nils-Petter Sundgren (1963-91): ”Regissör”
Ulrika Knutsson (1991-92): ”Regissör”
Gunnar Rehlin (1994-98): ”Regissör”
John Carlsson (1998-2000): ”Regissör”
Sara Wennerblom (2000-2003): ”Regissör”
Orvar Säfström (2003-2006): ”Regissör”
Helena von Zweigbergk (2006-): ”Ressigör”

måndag, januari 15, 2007

Så går en dag ifrån vårt liv etc.

06.21: Klockan ringer. Trycker på snooze.
06.30: Ringer igen. Ställer om larmet till 06.40.
06.40: Ringer igen.
06.45: Går upp. Väcker barnen.
07.05: Äter frukost.
07.55: N går till skolan.
08.30: M och jag går till skolan.
08.37: Hittar en portfölj på marken. Kikar igenom den för att se vem som är dess ägare medan M säger till mig att inte snoka. Hittar ett namn, kollar upp dennes telefonnummer och går hem med portföljen.
08.46: Ser på vägen till bussen en kvinna vars rörelsemönster liknar det hos en person som tror sig ha tappat något och nu är tillbaka för att leta efter det förlorade. Detta visar sig stämma.
08.48: Går tillbaka hem och hämtar portföljen.
08.52: Återlämnar portföljen till dess ägare.
09.06: Lämnar M i skolan.
09.13: Tar bussen till Nöjesguiden för ett kort inhopp som redaktionschef.
09.35: Framme.
12.26: Lunch med T och H på Rött.
13.18: Tillbaka på redaktionen.
13.52: N ringer från skolan, har fått kräksjuka.
13.53: Går från redaktionen.
14.12: Ringer och bokar av N:s sånglektion på Musikhögskolan kl 17.00.
14.25: Hämtar M på fritids
14.41: Handlar cocacola (för magen), gurka, formbröd och pasta.
14.50: Plockar upp N hos skolsyster.
14.52: Placerar barnen på cykeln som stått utanför skolan i flera veckor och som av någon anledning lyfts över cykelstället och placerats liksom på baksidan, ner mot slänten. Märkligt.
15.15: Hemma. Lägger N framför Nickelodeon med cola och en bunke bredvid sängen.
15.25: Gör isglass med M.
15.35: Sätter mig vid datorn ackompanjerad av suzukimetoden på piano.
15.37: M säger att hon tror glassen är klar. Jag säger att jag inte tror det.
15.44: M säger att hon tror glassen är klar. Jag säger att jag inte tror det.
16.02: M säger att hon tror glassen är klar. Jag säger att jag tror att det dröjer en liten stund till. Vi tar en titt och ställer tillbaka glassarna i frysen.

fredag, januari 12, 2007

Lars Lindström. Betraktare.

"Två rader vinterskor med pälskrage har första parkett på ett bord precis utanför avspärrningen, och kanske önskar de att någon skulle förhöra dem med. Eller också nöjer de sig med att få komma härifrån. Med någon, vem som helst. Endast 150 kronor, oavsett tidigare pris. En affisch på en anslagstavla ett par meter från mordplatsen berättar att "Hemligheten" med kommissarie Wallander ska visas på Bio Forellen vid Bollmora torg. Endast för den som orkar med fler oväntade dödsfall. Om man går från den blodiga väggen tvärs över inomhustorget hamnar man vid en hälsokostbutik med det förtröstansfulla, men för dagen något paradoxala namnet Life. En hel vägg är tillägnad Hjärta & kärl, men inget hjälper en dag som denna."

torsdag, januari 11, 2007

Fågelskådning.

Har du ätit en Turducken? Har du tillagat en Turducken? Vet du vad en Turducken är? Turducken är en rysk docka av fågelkött. Ett sätt att göra en enda rätt av allt det godaste inom fågel. Man tar en kyckling, stoppar in den i en anka som i sin tur trycks in i en rejäl, välgödd kalkon. Mellan varje fågellager fyller man ut alla håligheter med korvsmet. Hela härligheten grillas sedan i minst nio timmar.

Det finns även Turduckenfilmer. Robert Altman var hyfsad på dem. Han plockade det göttaste från Hollywood och bakade ihop alltsammans. Det gick finfint i "Short Cuts", mindre framgångsrikt i hans sista "A Prairie Home Companion". För att inte tala om sextio- och sjuttiotalets katastroffilmer.

Emilio Estevezs "Bobby" om timmarna före mordet på Robert Kennedy är en sådan film, fylld av idel storstjärnor i idel småroller. Det blir mest någon slags celebspotting. Man skulle faktiskt kunna dela ut små bingobrickor till alla biobesökare och lotta ut en Mighty Ducks 3-musmatta till vinnaren.

Egentligen är "Bobby" snarare en Turducken instoppad i en cockerspaniel instoppad i ett tibetanskt hängbuksvin instoppad i en ardenner instoppad i en bardval.

lördag, januari 06, 2007

Glädje etc.

Jag blir fenomenalt lycklig när jag hör att Ruben Östlund gör film! "Scen nr: 6882 ur mitt liv" är i mitt tycke den bästa svenska kortfilmen genom tiderna. "Gitarrmongot" hade absolut sina ögonblick den med.

En lite annan grej. I SvD-artikeln har man citerat Varietys recension av Gitarrmongot ("The Guitar Mongoloid has all the makings of a cult classic") och jag känner att det inte nog kan påpekas hur det ligger till med den där amerikanska blaskans skandinavienbevakning. Jag var mycket nära att säga något om detta när jag träffade Måns Mårlind och Björn Stein för ett drygt år sedan och de satt och gladdes åt att THE Variety hyllat "Storm". Deras lycka var alltför total för att jag skulle ha hjärta att grusa den. Jag menar inte att Varietys recensent av skandinavisk film inte skulle ha alla hundarna hemma på något sätt, absolut inte så. Men jag vill bara inte att någon ska tro att jänkarna har stenkoll på svensk film.
Vill bara att man är på det klara med att karlns namn är Gunnar Rehlin.

En sammanfattning.

Årets filmer:

1. The Squid and the Whale
2. Grizzly Man
3. Tristram Shandy
4. Goodnight, and Good Luck
5. Riding Alone for Thousands of Miles
6. Thumbsucker
7. V for Vendetta
8. The Prestige
9. Nio liv
10. Babel
11. München
12. Match Point
13. Capote
14. Borat
15. Lady Vengeance


Årets katastroffilmer:

1. Små mirakel och stora
2. Ultraviolet
3. Romance & Cigarettes
4. När hjärtat blir varmt
5. Underworld Evolution


Årets besvikelser:

1. Jindabyne
2. Bröderna Grimm
3. Marie Antoinette